Vecka 37 Och Endast 27 (!!) Dagar Kvar Till Beräknad Förlossning!! <3<3<3
"Can we pretend that Airplanes
In the midnight sky
Are like shooting stars
I could really use a wish right now
(wish right now) (wish right now)"
.........................................................
Stormsteg ... <3
Hallå, hallå, allihopa! :) Det var ett tag sen må jag säga, förlåt för det. Tänker väl inte skriva någon längre radda idag heller men några rader kan jag ju sträcka mig till i alla fall. Anledningen till att jag aldrig skriver är att jag är så obeskrivligt, fruktansvärt trött (läs UTMATTAD) numera. Det är bebis lilla som tar all mammas energi men det är han ju såklart värd, trots att jag tillbringar större delen av dygnet i sänghalmen. Inte för att klaga alls, för jag vet att det finns många därute som vid den här tiden är mycket större, men visst börjar det spänna över magen och visst känns ryggen min som om jag vore i sisådär 95-årsåldern. Men sparkarna som han ger ifrån sig hela dagarna (och nätterna) är fullkomligt underbara att känna, särskilt som att han är väldigt snäll mot mor sin; han är väldigt aktiv men inte på ett våldsamt sätt. Pojken min <3 Vi längtar så efter att få träffa dig och nu när det bara är ungefär 10 veckor kvar börjar vi bli om inte möjligt ännu otåligare. 
(Bebis en bit in i vecka 30, snacka om att naveln' putar ut och att jag
inte kan se mina fötter ;) )
Stora, stora kramar från Tess med maginvånare <3
Love Love <3
För det är han och det har han varit sedan detta:
Men ojojoj, det var längesedan. Idag knallar vi redan in i vecka 21 och börjar verkligen känna av att det faktiskt är någon där inne på riktigt. Var ute och promenerade lite idag och först nu börjar jag känna att min kondition inte alls är som förut, jag blir trött och andfådd mycket fortare än bara för en vecka sedan. Men det är ganska mysigt ändå. För tänk att han faktiskt har så stor inverkan på mig redan nu.
Det blir mycket bebissnack numera. Det är ungefär som när jag adopterade lilla Gino; då var det kattprat till 200 %. Men det är ju så det är, man skriver om det man tänker på och just nu så är bebisen i mina tankar precis hela tiden. Så sorry, folks ;) Men för att prata om något annat en liten sekund så kan jag ju till exempel säga det att det är så fruktansvärt FANTASTISKT att våren faktiskt börjar komma på allvar nu. Dumpade till och med mp3:n när jag var ute och gick idag bara för att få höra fåglarna kvittra och gruset rassla under skorna. Är det inte underbart! Man blir ju så glad. Och snart bär det av uppåt landet också. Den 1 april, lagom till påsk, styr vi kosan norrut. Nog för att jag rent ut sagt hatar den där Vagnhärads-hålan så ska det bli underbart att träffa mamma, Anders, Annelie, ja till och med pappa ska det bli ganska kul att träffa. Det var längesedan och det är på tiden nu.
Nähäni, snart måste jag faktiskt resa på mig och göra mig i ordning. Älsk och jag ska på bio ikväll och se "Farsan". Ni vet den där filmen som faktiskt verkar vara ganska underhållande :) Men först ska ni självfallet få den sedvanliga veckorapporten:
Gravid vecka 21:
Bebisen:
Din bebis blodcirkulation är nu komplett och helt fungerande. Navelsträngen fortsätter att växa och bli tjockare alltmedan blodet strömmar med avsevärd kraft igenom för att förse bebisen med syre och näring. Moderkakan är nu nästan lika stor som bebisen.
Storleken kommer att fördubblas under andra halvan av gravid iteten. Bebisen är nu c:a 18 cm lång från huvud till stjärt och väger ungefär 300 gram.
Nu mognar de olika organen. Matsmältningssystemet fungerar redan på ett grundläggande sätt och bebisen kan svälja fostervatten och ta upp vatten och socker och sedan göra sig av med restprodukterna. Denna mekanism är en förberedelse på livet utanför livmodern.
I blodet finns det redan ett stort antal röda blodkroppar, och vita blodkropparna börjar att bildas. I munnen börjar små smaklökar att bildas på tungan.
Mamma:
I princip alla kan nu se att du är gravid! Din livmoder borde nu kännas ungefär 2 cm ovanför din navel. Du har antagligen ökat 4-7 kg i vikt och allteftersom bebisen börjar bilda sina fettreserver kommer också din vikt att öka. Under de kommande 10 veckorna kommer du att gå upp ungefär hälften av den totala viktökningen under hela graviditeten.
Du kanske också märker av en ökad aptit eftersom du behöver 500 kcal mer per dag för att försörja din ökade ämnesomsättning. Det är bra att undvika mat som innehåller mycket fett, socker och kalorier, och istället äta frukt, grönsaker, spannmål och anndra naturliga baslivsmedel.
En del upplever ovanliga starka begär efter mat, och även efter sådant som inte är mat; såsom cigarettaska, kol och öl. Bli inte förvånad om dina ben svullnar upp under dagen. Detta kan avhjälpas genom att sätta fötterna i högläge någon eller några gånger under dagen. Blir svullnaden kraftig så bör du genast kontakta barnmorskan eller läkare för kontroll; särskilt om du har andra symptom så som huvudvärk och flimmer för ögonen.
Ha det toppen nu gott folk och kära läsare så hörs vi på ett eller annat sätt! Pusspusspåer! <3
/Tess!<3
POJKE <3
En pojke blir det. En pojke ÄR det! Jag är så otroligt lycklig för att allt är så bra med honom. Mamma älskar dig, now and forever <3
Elevator...
Jag saknar Erik. Min älskling. Han är aldrig hemma längre. Den här gången har han varit borta i... ja, nu är det 29 timmar. Vi får se hur många det blir totalt. Jag saknar hur det var. Jag saknar hur VI var och känner mig bara så otillräcklig, det måste ju finnas en anledning till VARFÖR han inte är hemma. VARFÖR är du inte här med mig? VARFÖR är du inte här med OSS?
"Like the way we were before
And I wanna know if we can go
Back to the days when we was close
Cuz sometimes I think I'm solo
Think you don't want me no more
And I gotta get up off this seesaw
We're like an elevator"
Nä, orkar inte skriva mer nu. Ska nog gå och poppa mig lite popcorn och förlora mig i One Tree Hill- världen istället för denna. För just idag känns den mycket, mycket bättre.
Shoo! <3
Kärleken framför allt, sådeså! <3
Men nej, idag är jag IRRITERAD på praktiken min. Det är väl klart som fan att jag vet att graviditet inte är en sjukdom, men så fort man inte mår bra kombinerat med att man väntar barn, så tror man tydligen automatiskt att man kan ta sin graviditet för en sjukdom!? NEJ. Och dessutom behöver man inte vara sjuk för att man inte mår bra. Men jag har upptäckt att det är svårt att hitta en praktik som man verkligen kan trivas på och där de ser en som en vanlig medarbetare fastän de samtidigt vet med sig att man inte alls är där för att jobba skiten ur sig utan att man kanske behöver ett annat arbetstempo än en "vanlig" anställd. Det är synd att det ska behöva vara så, för jag är fullkomligt övertygad om att detta kan kännas igen av mååånga andra och inte bara utav mig. Men det är klart att vissa arbetsplatser tar varje chans de får till gratis arbetskraft som jobbar på minst lika bra som de som inte bara har en lön på 39 kronor om dagen. Och jag är också den som antingen ger järnet och jobbar på tills jag ligger i en liten pöl på golvet eller skiter i det helt och hållet. Så när jag idag sa till chefen (som ändå typ aldrig är där) att "jag går hem nu för jag mår inte bra" så menade jag i princip istället att "jag går hem nu för jag orkar inte jobba skiten ur mig idag". För gör man inte det så är man ändå inte tillräckligt bra för att vara där, då är man bara i vägen och duger ingenting till. Men när de ringer hem fasta anställda för att de istället har så mycket praktikanter där som de förlitar sig till 1000 på och fäller kommentarer som att "ja, bara jag inte behöver göra allting själv så..." bara för att man har ett önskemål om att man för en gångs skull vill byta arbetsuppgifter eftersom att man kanske inte orkar vara övertrevlig mot kunderna just den dagen, då kan de fan likagärna stå där själva. Men när ska man äntligen finna en praktikplats som det fungerar för alla parter på? Och när ska man kunna skaffa sig ett "riktigt" jobb? För det är klart att det är det som är det allra bästa och det känns extra viktigt och angeläget just nu, då vi snart har en ny, liten oskyldig människa att försörja. Jag försöker intala mig det att pengar aldrig kan mätas med kärlek för ett barn och att kärleken definitivt kommer finnas där från första sekund (och förresten har funnits där sedan den 1 december då det första positiva graviditetstestet gjordes) men samtidigt förstår ju till och med jag så mycket som att man i alla fall behöver en liten nätt inkomstkälla för att klara det rent praktiskt. Ja, det där får lösa sig, kärleken finns i alla fall och kommer hursomhelst ALLTID vara viktigare än allt annat <3
(You make me happy - även om du själv kanske inte
alltid är så road av mattes påhitt och strapatser<3)
Så ja, istället för att ringa mig "sjuk" på onsdag så ska jag istället ringa till min otroligt gulliga "praktik-placerare" här i Kristianstad, förklara och diskutera läget med henne. Jag har lovat mig själv att jag inte ska göra det idag bara, eftersom jag för tillfället är alldeles för irriterad och möjligtvis har lugnat ner mig så pass tills imorgon att jag inte vill göra någon större affär av det. Det kan ju hända att man ångrar sig. Oddsen är inte skyhöga just nu men kanske, kanske...
Annars händer det inte mycket denna veckan inte. Är sjukt trött på all snö och börjar fundera på om allt snack om växthuseffekten ändå inte måste vara ett mindre lyckat skämt, med tanke på väderleken som råder just nu. Och då är vi ändå i Skåne, jag menar den SYDLIGASTE delen av Sverige. Och jag väntar mig åtminstone ett lite mer tropiskt klimat än detta, haha. Jag ger det till mars; sedan ska jag banne mig leta upp någon fisförnäm vädergud och överklaga så gott det bara går, var så säker! ;)
Nästa vecka är det time för ultraljud i alla fall. Ska bli intressant, spännande, underbart, roligt, ALLT, men samtidigt otroligt nervöst. För tänk om det är något som inte är som det ska? Försöker tänka att jag i så fall borde ha märkt av en radikal negativ förändring och att jag ju inte har gjort det. Inget att oroa sig för alltså, men ack så svårt det är.
Slutligen den traditionsenliga veckorapporten:
Vecka 18:
Bebisen
I vecka 18 är din bebis 13 till 14 cm lång från huvud till stjärt och tack vare de nu ökande fettdepåerna väger den omkring 230 gram. Den hitintills snabba tillväxten kommer nu att sakta ned något till ett något lugnare tempo.Det finns fortfarande plats i livmodern och din bebis kommer att vara aktiv under perioder då den kan sparka eller till och med göra kullerbyttor! Runt den här tiden blir kan bebisen också börja känna av alltmer intryck från världen utanför magen och gör sin närvaro känd genom sparkar och slag. Benen genom vilka ljuden passerar till innerörat har förkalkats och hårdnat, och de nervbanor som tar emot och processar signaler från hörselcellerna utvecklas, vilket innebär att bebisen nu kan höra.
Allteftersom graviditeten fortlöper kommer bebisen att vänja sig vid återkommande ljud, så som dina hjärtslag, röster, blodet som strömmar genom navelsträngen och andra vardagliga ljud. Den kan också bli skrämd av höga, plötsliga ljud.
Mamma
Livmodern har fortsatt att växa upp i din mage. Om du mäter så kan du känna den ungefär på två fingrars bredd under naveln. Din livmoder är vid det här laget ungefär lika stor som en Nätmelon.
Även om viktuppgången varierar från kvinna till kvinna så ligger den genomsnittliga viktökningen i vecka 18 på mellan 4,5 och 6 kilo.
Vid det här stadiet i utvecklingen kan också eventuella defekter och missbildningar i hjärtat upptäckas vid en ultraljudsundersökning.
Pusspåer! <3
Älsklingar <3
Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, har bara otroligt långtråkigt. Skulle egentligen ha jobbat mellan 14 och 18 men små, små sammandragningar, halsbränna, illamående och magont fick mig att välja att stanna hemma. Oj oj oj, vad jag klagar, det är ju nästan så man låter som en man. För jag menar, syndromet DEN MANLIGA FÖRKYLNINGEN, den är ju inte nådig den. Har ju såklart aldrig upplevt den själv men jag har hört att den ska vara värre än en förlossning. MINST! Ja, det är väl tur man är kvinna då, haha ;) Dessutom börjar jag bli en riktig tjockis, men det får väl vara okej for now. För inte kan väl jag hjälpa att den lille gillar pannkakor och det andra med det tredje <3
Älskling 1 (Vecka 15)
"Din bebis är denna vecka ungefär 11 cm lång och väger omkring 68-94 gram. Såhär dags i graviditeten kan du enkelt se att du är gravid, och om du har kläder som följer kroppen så kan antagligen andra också se att du är gravid. Du kan sannolikt känna din livmoder någon decimeter under naveln.
Den fantastiska utvecklingen fortsätter i en rasande fart och bebisen ser mer och mer ut som en färdig människa för varje dag. Då fostrets hud är så tunn kan du se blodkärlen genom den. Bebisen täcks nu av lanugohår, som dock kommer att försvinna innan förlossningen. Håret på huvudet och ögonbrynen fortsätter att växa. Vissa bebisar föds nästan helt utan hår, medan andra redan har en liten kalufs!
Om du gör en ultraljudsundersökning vid den här tiden så kanske du får se din bebis suga på tummen. Skelettet fortsätter att hårdna genom att binda till sig kalcium. Det är enkelt att förstå varför kalcium är så viktigt i kosten under graviditeten!
Bebisen har en betydande rörlighet och kan böja armarna vid armbågarna och forma handen till en knytnäve."
Älskling 2
Älskling 3
Bebis, Älskling och Gino; ni är allt jag någonsin behöver och så otroligt mycket mer än vad jag kunde vänta mig att få. Jag älskar er så fruktansvärt mycket, ni är det absolut bästa som har hänt mig <3
Tess <3
-Att avsluta det gamla och påbörja något nytt-
I flirted enough
I posed enough
Got freaky enough
Took pictures enough
Conversated enough
I sipped enough
I got enough
I drank enough
I danced enough
I partied enough
I sweated enough
I stuttered enough
I flossed enough
I snapped enough
Two step enough"
Denna gången har jag hunnit bo här i Kristianstad i dryga halvåret. Och jag, som hela tiden har trott att detta var rätt plats för mig, börjar REDAN tröttna. Det är riktigt illa det här, att vi redan nu funderar på att flytta, när vi har haft våran lägenhet i knappt fyra månader. För blir det så att vi får chansen så flyttar vi ju. Och sen då, ska det bära av igen då, efter sisådär ett halvår? Ja, herregud, jag måste sluta vara så fruktansvärt velig innan det enda riktigt vettiga alternativet för mig kommer vara ett tält. Mycket lättare att flytta på liksom. Fast pojkvännen min vill inte bo i ett tält, sa han. Så det var ju lite synd, haha. Men, herrejösses om det skulle bli en flytt till, är det ju knappt att man skulle våga berätta det för någon, detta börjar minst sagt bli lite pinsamt. Hur många vändor har det blivit nu egentligen? Hm... Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Ja, blir det ett Upp till är det väl sjätte flytten va? Men jag kan väl säga till mitt försvar att cirkus hälften av dem har varit ofrivilliga. Haha. Det känns inte ett dugg bättre. Nej. Men kanske var det så att jag kände att jag inte riktigt hade hunnit avsluta saker här i Kristianstad, att jag behövde mer tid, att jag inte tyckte att jag var klar med den här staden? Kanske har jag fått den tid jag behövde för att kunna gå vidare? Kanske var det allt som krävdes?
-Januari 2008-
Det var det gamla. Det nya har jag tvekat fram och tillbaka om hur och när man ska offentliggöra det. Men det känns som att eftersom halva Kristianstad, av olika anledningar som dessvärre inte är jag, redan vet om det, så kan ju resten åtminstone få veta det från mig först i alla fall. I slutet av juli någongång kommer vi få tillökning i familjen av en liten filur som ligger och gottar sig i min mage. Han eller hon som har gjort att jag har lyckats sluta röka (Stort Grattis Till Mig Själv :D), som har gjort att min senaste tid har varit kantad av ständigt illamående (som äntligen börjar ge sig), som har gjort att jag har varit sjukt trött och alldeles för ofta har gett mig en känsla av att vilja slänga ut sambon genom fönstret, trots att han inte alls har gjort sig förtjänt av det och som har fått mig att smälla i garderobsdörrar på grund av det faktumet att vissa kläder inte alls samtycker med hur magen, höfterna och resten av kroppen utvecklar sig. Men trots det är min mage den bästa i hela världen, kärleken sprudlar därinne och det lilla livet är så otroligt välkommet, när han eller hon än behagar sig komma ut. Det har varit så svårt att veta när man ska berätta det, eftersom jag har varit så otroligt rädd att det ska hända något. Men nu är vi i 12:e veckan och då ska risken för missfall minska betydligt, så lugnet kommer mer och mer. Men orolig, det kommer jag nog aldrig sluta vara, det är väl ett släktdrag efter min egen mamma, som verkligen är en riktig "hönsmamma". Men, jag får trots allt försöka lägga band på mig, för det jag känner, känner även barnet. Oroar jag mig, kommer även den lille göra det - och det är ju ganska onödigt.
Slutligen DETTA:
I vecka 12 är barnet stort som mammas lillfinger, i medeltal 5,8 cm från hjässa till stjärt - utsträckt ungefär 9 cm
långt och väger runt 40 gram.
Nu finns grunden lagd till alla kroppens organ och en period av kraftig tillväxt tar sin början. Ögonlocken börjar växa samman med varandra. Halsen blir längre och rakare och hakan ligger inte längre an mot bröstet. Barnet kan vrida på huvudet. Han eller hon öppnar och stänger munnen, suger in fostervatten och sväljer.
Pusspusspåer!<3
Breathe...
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to"
Ja, så var det länge sedan igen. IGEN. Haha, jag tror fanimej att vartannat inlägg i alla mina dagböcker från de gångna åren börjar med något i stil med; "Nu var det länge sedan igen, jag måste verkligen skriva oftare." Och jag gör det, skriver oftare alltså, ett tag, för att sedan hamna i skrivtorka-stadiet igen som ibland kan pågå alltför länge. Och uppenbarligen känner jag mig själv så pass rätt att jag förstod att detta med bloggeriet säkerligen bara skulle vara en nyhetens-behag-sak. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu. Kanske, haha. För visst mår man bättre när man skriver? Även om man inte har något "speciellt" att skriva om.
Jag längtar till våren! Så fruktansvärt mycket. För ska det behöva vara så att man under vinterhalvåret ska behöva gå in i en smärre depression bara för att det är kallt och jävligt och man inte alls har samma valmöjligheter på sysselsättningar som under våren och sommaren? VARJE ÅR? Fatta hur mycket tid som kastas bort helt i onödan bara för att vädergudarna har bestämt sig för att det ska snöa. Jag förstod inte alls, när jag var liten, vad min pappa menade med att han tyckte att det skulle vara "sommar året om". Nu förstår jag honom fullt ut och är till och med tvungen att erkänna att han på den fronten är en mycket klok man. På den fronten. Men samtidigt, hade inte årstiderna funnits hade man ju med stor säkerhet inte uppskattat de varma månaderna på det sättet man gör. Så det kanske skulle kunna kvitta egentligen? Ja, jo, men just nu känns det motigt och tufft i alla fall.
(Men visst längtar man?)
För övrigt har pojken min och jag gått och förlovat oss, herregud. Och så har det hänt en annan sak också. Meeen, det kan jag inte berätta för er än. Men fan, säger man så, fattar ni ju vad det är. Jaja, jag får väl bara hoppas på att ingen läser min blogg då, haha.
Hur det än är så är jag aldrig, aldrig någonsin nöjd. Och det stör mig. Som jag skrev tidigare en gång, att "även om man tycker att en viss period känns totalt hopplös och meningslöst, kommer det alldeles säkert komma en tid då man blickar tillbaka på den svunna tiden och i alla fall saknar en liten bit av den." Men det är ju svårt att ta vara på det när man är mitt uppe i det, och nästan lika svårt att sakna det när man inte längre har det kvar. Varför är det så? Jag trivdes inte i Trosa, jag ville aldrig dit och jag ville alltid därifrån. Dit kom jag dessvärre, men likaså kom jag därifrån också. Och nu vill jag tillbaka. Eller, att jag vill tillbaka är väl lite överdrivet kanske, men jag saknar vissa delar av tillvaron där, det var ändå min första riktigt egna lägenhet och jag byggde upp mitt liv i den alldeles själv, till någonting, som i alla fall var värt att fortsätta leva för. Även om min målsättning för dagen då, precis som många andra gånger, bara var att överleva. För jag kände mig ensam, en av de värsta känslorna som finns, men jag var inte själv. Jag hade Annelie (Massa, massa kärlek till dig, min älskade gumma!<3) Och det var hon som fick mig att stå ut samtidigt som det mestadels är henne jag längtar tillbaka till.
-Sommar 2007-
I alla fall. Jag kommer ihåg när vi hade Beck-maraton, när vi gjorde hemlagad pizza, när vi åkte och träffade Gino för första gången, kom helt fel ända till Nynäshamn, och lyssnade på "Oh, I've been driving on this road too long...". När vi satt på varsitt håll och hade sanslösa msn-konversationer och lyssnade på "Bilskoleläraren" med Carl-Gustaf-Lindstedt och skrattade så vi kiknade fastän ingen annan fattade vad poängen var. Det var underbart och jag saknar dig alldeles otroligt mycket! <3 Kanske man får lov att flytta upp snart igen då, det är ett jäkla flängande hit och dit och jag känner att man inom snarart MÅSTE bestämma sig vilken plats man vill bo på. Men det är ju som en annan nära vän till mig sa; "Det var ju hit vi ville och nu är vi här." Jaa, nu är vi verkligen här. Och varför duger aldrig just HÄR? "Aldrig nöjd, aldrig nöjd..."
When love is all you need <3
Hej hopp!
Skrivarglöden ligger i botten just nu har jag upptäckt. Likaså borde jag plugga men det är så mycket enklare att skjuta upp det till morgondagen. Dock borde man inte alltid göra det enkelt för sig, man måste utmana sig lite då och då också. "Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap. " Så sant, så sant. Jag har upptäckt att hur hopplös och meningslös en viss tid än kan kännas, så kommer det alltid en tid i framtiden som man kommer se tillbaka på den svunna tiden och i alla fall sakna någon liten bit av den. Så egentligen borde man ta vara på nuet, försöka göra det bästa av det och suga i sig av det positiva, som trots allt finns, även fast man bland kanske förbjuder sig själv att se det. För just nu, just idag, denna timme, minut, sekund - kommer aldrig komma tillbaka. Framtiden ligger framför våra fötter och vi har själva makten att påverka hur vi vill att den ska se ut.
Jag för min del ÄLSKAR min mest underbara, fantastiska kisse Gino, min helt oslagbara pojkvän och mina starkast lysande stjärnor till vänner. Ni gör mina dagar, mitt liv, och mer än så behöver jag egentligen inte. <3
Lite fler bilder kommer här --->
Gino 2 augusti 2009
Erik <3 Tess, Banken, 2 augusti 2009
Gino 3 augusti 2009
Tess 8 augusti 2009
Annelie & Gino 8 juni 2009
Gino 8 juni 2009
Gino 11 juni 2009
Catwalk 12 augusti 2009
Kärlek 13 juli 2009
Tess & Emma 14 juli 2009
Gino 17 augusti 2009
Tess 19 augusti 2009
Tess 19 augusti 2009
Älskling i full fart mot Ekerö, 19 augusti 2009
Gino 21 juni 2009
"Yes, you can hold my hand if you want to,
cuz I want to hold yours too..." 23 juli 2009
Tess 23 juli 2009
Tess 24 juli 2009
Gino 28 augusti 2009
Sandra & Tess 11 maj 2009 <3
Ta hand om er allihopa!
Pusspåer! <3 /Tess
I don't know why You love me, that's why I love You...
Alla utom Tess, som efter cirkus två timmar beslutade sig för att gå upp ur sänghalmen då försöket att sova dessvärre inte verkade ge något resultat, sover. Så nu sitter jag här, och det är väl egentligen på tiden, med tanke på att det är en sisådär två MÅNADER sedan jag skrev sist! Ojojoj! Det är konstigt det där, jag menar hur det kan variera med skrivandet. Det är så mycket som ska stämma in - tid, ork, lust, ro... Och av någon väldigt konstig anledning verkar det även som att ju mindre man har att skriva om desto mer skrivande blir det - och tvärt om då också såklart. Och så mycket som har hänt under dessa "blogglösa" månader kan jag inte på rak arm säga när det inträffade senast. Längesedan måste det allt ha varit i alla fall.
Ja... Eh... Precis... Nu kommer också beviset som visar att mitt påstående verkar stämma; hur mycket som helst har hänt men jag vet inte alls hur jag ska kunna sätta ord på allt och ännu mindre var jag ska börja. Så faktiskt, jag tror jag struntar i det. Jag vill bara säga att:
- Jag har den mest underbara pojkvännen som går att önska sig. ERIK, jag älskar dig så som jag aldrig har älskat någon tidigare. Du är finast på alla sätt och vis, två månader med dig snart och om en månad är vi sambos på riktigt. Längtar till tusen och undrar vad jag har gjort för att förtjäna att vakna bredvid dig varje morgon och somna hos dig varje kväll? Även fast du lyssnar på dansband, är alldeles "Kalle-Anka" och tror att du kan få liv i mig på morgnarna genom att hålla för näsan på mig och sjunga "Jag måste ringa Karina..." så finns det ingenting du skulle kunna ändra på som hade kunnat göra dig mer perfekt i mina ögon än vad du redan är. Jag hoppas att du vet att jag alltid kommer älska dig. <3
- Dessutom är jag ännu mer lyckligt lottad; jag har även den mest underbara kissen i världen också. (Lilla?) Gino fyller snart halvåret, växer och står i och blir till råga på allt vackrare och vackrare för varje dag som går. Den platsen du har i mitt hjärta kommer faktiskt ingen, och då menar jag INGEN, aldrig någonsin, kunna ta. JAG ÄLSKAR DIG SNUTT! <3
- Sedan vill jag bara säga till den som känner sig träffad, att alla hårda ord, "hot", brutna löften och onda gärningar, förr eller senare, en mer eller mindre vacker dag, kommer falla tillbaka mot dig själv. "Kasta inte sten när du själv sitter i glashus". Ett väldans gammalt ordspråk, men sedärja! Det stämmer ju fortfarande!
Några av de vackra bitarna av sommaren-o9, som lyckades fångas på bild, kommer här: ---->
Nähäpp, nu börjar jag bli lika seg som datorn här framför mig så jag orkar faktiskt inte lägga ut fler bilder... "Klockan är 04:08 och här är ekot..." Haha, jaa, nu är jag trött! Men ni får ha det kaaaaanon allihopa, lova att ta hand om er så säger jag bara: på återseende! ;)
PUSSPUSSPUSSPÅER! <3
Lalalalalalalaaa !! :D
PÅ ONSDAG DRAR VI, GINO & JAG! :)
Pusspåer! <3
"Hej, jag heter Tess, vad heter DU?"
Pusspåer! <3
--> Be With You
Det var ett tag sen nu. Ett jävla bra tag sedan, för att vara mer exakt. Vad an detta då? Jaadu, jag vet inte riktigt. Jag har nog helt enkelt inte känt att jag har haft varken tid, lust, ork eller ro för att sätta mig ner och låta knapparna på tangentbordet, i en rasande, rasslande takt, berätta om min vardag. Men nu är jag här i alla fall, förhoppningsvis till mina små fans stora förtjusning! :)
Så, vad har egentligen hänt sedan sist då? På det stora hela så har väl inga större händelser ägt rum, jo, förresten, jag har numera en ny inneboende, katten Gino, som varit efterlängtad så lång tid. Och nu är han äntligen här! Lovely! Och de som har en närmare kontakt med mig har nog blivit varse det, då jag precis som småbarnsföräldrar pratar om min lilla krabat - o-av-bru-tet. Visste ni till exempel att han i torsdags fyllde 13 veckor? Och att han igår fyllde 3 månader? (snacka om att det är tätt mellan födelsedagarna här, hehe) Eller att han har klarblåa ögon? Och att teckningen framkommer mer och mer? Hur söt han är när han åker som en curling-kula över vardagsrumsgolvet? Eller hur han slänger sig själv i väggen bara för att han är så ivrig att få tag på en leksak och inte hinner bromsa i tid? Listan är lång. Kontakta mig gärna för mer information. Hahaha, jag skojar bara, erat intresse är säkerligen inte på långa vägar lika stort som mitt. Och det är helt otroligt hur fort man fäster sig vid personligheter. Jag har bara känt Gino i en dryg vecka, men tanken på att förlora honom är redan obeskrivligt skrämmande. Jag älskar honom redan så mycket och den kärleken blir starkare för varje dag. För, för varje dag som går så lär vi känna varandra lite närmare. Han gör framsteg varenda dag och tilliten till mig verkar öka i takt med framstegen. Du är underbar Gino och jag kommer skydda dig med mitt liv, vad som än händer. Lämnar jag dig, kommer jag alltid tillbaka och det upptäcker du snart själv också <3
Lite bilder på "pytte-putte-snutte" ;)
Jaa, annars vet jag inte alls vad jag ska berätta. Häromdagen höll jag på att sätta eld på hela håret mitt. Jojomen, men ska man nödvändigtvis röka, i världens blåsväder och inte har någon hand ledig att hålla runt lågan bara för att man också, som vanligt, balanserar på en kaffekopp, ja då får man faktiskt skylla sig själv. Men, ingen fara på taket, håret sitter kvar, blev lite slitet på ett ställe och luktade lite smått suspekt men mer än så var det inte. Puh!
Jaa, och sedan ska jag sluta på min nuvarande praktik. Den funkar inte alls och det börjar väl bli dags att se sig om efter något annat. Denna veckan har jag dock varit "kattledig". Dels på grund av att Gino faktiskt inte bör vara hemma ensam några längre stunder nu i början men även för att jag inte på något sätt är pepp på att gå dit. Så, så ligger landet.
Annars är det väl inte så mycket direkt. Gino och jag saknar våran söta Annelie som vi inte har träffat på en hel vecka nu! Men vi lever på att hon kommer snart och att vi förhoppningsvis kommer få se mer av henne här i sommar. Sedan saknar jag någon annan också. Och det är inte självklart att ni som tror ni vet, vet vem. Kanske vet jag inte själv ens. Kanske? Kanske inte? Den som lever får se helt enkelt.
Pusshaj! <3
See U at the club...
Jisses, jag har inte skrivit på cirkus en vecka. En HEL vecka! Ojojoj... Ja, jag är fortfarande kvar i Skåneland och blir av vissa omständigheter kvar här tills på onsdag-torsdag någonting.
Joråsåatte, nu har man ju fyllt 20 också och nog har det blivit så att man har kört fjortis-stilen lite och hängt på systemet var och varannan dag. Men jag erkänner det i alla fall, så kanske vi kan kvitta det då? Jag skulle faktiskt ut i kväll också egentligen men jag bangade. Är helt "sleden" (sliten på skånska :P), har i princip sovit hela dagen och kände att det var en bättre idé att stanna hemma idag. Det får ju vara måtta på allting liksom. Någon gräns måste man ju ändå ha...typ...
Så just ikväll har jag ingenting speciellt alls för mig och tänkte därför fördriva tiden med att blogga lite för ovanlighetens skull. Och av den anledningen att jag inte känner för att gå in på något djupare och vara seriösare än seriös så väljer jag istället att berätta om kvällen lördagen den 9 maj, alltså kvällen som ägde rum för en vecka sedan.
Dagen började faktiskt riktigt bra, vaknade upp tillsammans med mina söta vänner Sandra och Sofie, var inte bakfull, jag menar, kan det bli bättre? Nej. Jodå, sedan begav vi oss till Lund för att pusha på David när han, ambitiös som få, hade bestämt sig för att springa Lundamilen. Stong kille alltså :P Det var bara det att meningen var att vi tre skulle stå vid mållinjen när han kom dit men som vanligt så spelade ju lokalsinnet oss alla ett spratt och vi anlände väl till platsen en sisådär 20 minuter för sent. Jaja, bara för att efter detta bege oss hem till Davids polare Bernt. Tess som då inte hade druckit på ett bra tag, blev ju såklart måttligt packad på alldeles för kort tid. Och det fick man höra också när Sandra sa: "Klockan är sju, du är redan full och ALLA märker det!" Och jag som tyckte att det var läge att förvissa mig om att jag trots allt inte var pinsam, fick mig en knäpp på nosen när jag blev upplyst om att jag dessvärre var det. "Och det är ju det sista man vill vara" har jag i efterhand fått höra att jag hade sagt. Jaja, kvällen flöt på i godan ro ända tills det kom fram att husets herre Bernt, självfallet kände en Kristina Güttler i Vagnhärad, som jag har för mig var lärare på min gamla skola. Dessutom var han otroligt lik min pappas kompis Birger, men honom kände han som tur var inte. Och alla som någon gång har festat med mig, kan omöjligt ha gått miste om att jag har en oerhörd förmåga att upprepa allting gång på gång på gång, ända tills jag hittar något annat mantra jag kan dra. Och Sandra som ju känner mig så pass väl visste precis hur det här kunde sluta och sa då att "Asså det här kommer förstöra hela kvällen..." (Gumman min<3) Så jag fick ju den briljanta idén att jag skulle gå undan en liten stund och försöka släppa det här och gå vidare liksom. Och Sandra har aldrig handen långt ifrån kameran så detta hamnade till och med på plåten:
Ja, så det kan se ut. Jisses, vad man har skrattat åt det här, för säga vad man vill, men är det inte Tess i ett nötskal så säg? Jodå, men sen gick det ett tag i alla fall, det vankades grillning och socialt umgänge och Tess drack inte mer just då i alla fall. Och ändå var det inte slut på galenskaperna, tro aldrig det. På något underligt vis hamnade jag senare i Bernts "arbetsrum", gick igenom alla titlarna på böckerna i bokhyllan och drog till sist ut en som jag tyckte föll mig i smaken, för att sedan sätta sig ner och börja med högläsning. På en fest. Alla minglar, jag kör högläsning istället, ja herregud. Det är verkligen som Amer sa "Jaa, Tess är en special person..." Joråsåatte. Boken jag valde handlade i alla fall om begravning. Och mycket snart kom jag till det kapitlet som jag tyckte jag kände starkast för. "Begravning av foster... Enligt Konsumentverket 1948:73§..." Tydligen var jag i ett psykos-liknande tillstånd och hur mycket folk än petade på mig så gav jag inte vika, jag försökte bara överrösta det övriga folket. Sandra som tyckte att det var lite smått obehagligt att jag hade valt just den boken, frågade självklart varför jag läste den? "Jo, för det är intressant - Begravning av foster..." Jaja, det gick väl en 20-30 minuter innan jag tyckte att jag hade fått den information jag behövde, ställde tillbaka boken där den hörde hemma och gick ut till de andra som att ingenting speciellt hade hänt. Jodå, sen tyckte sällskapet att det var dags att börja tänka på refrängen, vi tackade för oss och åkte hem igen, lyckligt ovetandes om att ännu mer kaos stod på lur. Huset mina vänner bor i hade fått i uppdrag att ta hand om en skadad fågel, en Råka. Problemet var bara att det var ingen som kände till att Tulip skulle ha mat varje timme och tyckte ju att det var helt okej att vi var borta en hel dag, han klarar sig liksom. Men inte. Och för mig som har så jävla nära mellan skratt och tårar när jag har blivit lite överförfriskad, var ju det här verkligen ingen bra situation. Sandra går in på toa och hör genom dörren hur jag sitter där med Tulip, pratar för mig själv och alla är helt överlyckliga för ingen har någonsin kunnat ta upp honom förut, jag kunde det och han har blivit tam, tänkte vi. Plötsligt vänder lyckan och alla hör ett gällt "Uuuääääää! Han är dööööööd!" Men det var bara jag som reagerade på det sättet för ingen hade för tillfället förmågan att se allvaret i situationen så det blev bara att alla skrattade. Och jag skitförbannad på Sandra och skriker åt henne att "Faaaan! Hans liv är lika mycket värt som ditt!" Ja, och sen ligger jag där i fosterställning, i hallen och en havmeter ifrån mig ligger en svart, livlös fågel. Så fruktansvärt hemskt och brutalt men hela situationen är bara så tragi-komisk. Det hela slutade i alla fall med att Tulip blev begravd i en Nike-skokartong som Sandra först, mitt i det ögonblicket som skulle vara fint, råkade tappa. Och att spaden som grävde hålet som "dödgrävare-David" grävde stötte på en stor stenbumling resulterade i att man lite löst fick hjälpa till med foten för att få ner kartongen i hålet, förvånar väl ingen? För vad förvånar en egentligen, när det redan känns som att man har upplevt alla de mest kaotiska situationerna? "Hoppas inte Securitas kommer nu bara, när vi står och gräver en grav" var Sandras kommentar på det. Så jävla klockren.
Ja, det var en helt otrolig dag. Men jag gick redan från början in på det och sa till de andra att "det kommer bli kaos, jag lovar. Det blir det alltid". "Meh! Gå inte in med den inställningen..." Men man vet alltid hur det slutar. Och även fast hela situationerna ofta är så otroligt tragiska, kan man ändå inte låta bli att skratta åt det i efterhand. För så många kaoskvällar vi tjejer har varit med om, det är värt att jämföras med hur många droppar det kan tänkas finnas i Atlanten. Ganska nära är det i alla fall.
Mycket annat har hänt också, men jag känner att det kanske räcker för idag. Vi tar resten någon annan gång. Men bara för att jag vill och kan så avslutar jag med ett par bilder från födelsedagen min, bilder på mig och min underbara Sandra. Jag älskar dig vännen, och du vet det! <3
Pusshaj! <3
