tessilibus

 Alltså, ärligt talat vet jag inte riktigt vad min mentala ålder skulle kunna klassas som. Den skulle nog kunna landa på både en femårings nivå men även på en sisådär 65+ kanske. Haha, snurrigt värre, särskilt när man vet själv att man i verklighetens verklighet snart är 20 fyllda. Nej men, jag var ju i stan idag och resultatet av mina inköp där var en badanka-slash-rensa-under-naglarna-borste-eller-nåt... typ... Det säger ganska mycket. Och när man sedan ser till det högst skrämmande faktumet att jag numera verkligen inte säger nej till lite spatserande inne i affärer som Överskottsbolaget och Rusta, då börjar det gå för långt! "Ååh! Disksvampar, 10 kr! Som hittat!" samtidigt som man nynnar lite förnöjt för sig själv. Bara för att på nästa affär besviket utbrista "Vaa? Näej! Disksvampar, 9.90... Suck, om man ändå hade vetat det INNAN man slog till..." Och sen åker man hem och fortsätter virka (!!) på en högst oseriös mössa som har legat och dammat sedan avdelningstiden och förresten aldrig kommer bli klar eftersom jag ju trots allt inte vet hur man virkar en mössa och alltså än mindre vet hur man avslutar den. Jaa, herregud, hur ska det här sluta? Snart är det väl dags för mandelkubb och uttryck som "Hujedamej, dagens ungdomar, sicket påhitt..." Hahaha, jaa, jag tackar mig själv för att jag i alla fall har humorn i tryggt förvar. Utan den kommer man inte långt. Och långt vill man ju komma. Ja, i alla fall, längre än till Trosa. Usch och fy för det!

Tess <3

...är en tisdag och jag är uppe förvånadsvärt tidigt! Klockan är snart 11 och jag var uppe redan klockan 9, herregud, vad har hänt med mig? Nejrå, jag hade nog fortfarande legat och sussat om det inte hade varit för att min förtjuuusande mamma och Anders dagen till ära ska åka in till stan och att jag har bestämt mig för att haka på. Jaa, det blir nog en givande dag! Förhoppningsvis lika givande som sist när vi var på ett nyöppnat ICA MAXI och sällskapet inspekterade alla varor så grundligt att jag till slut var tvungen att påpeka att det faktiskt inte var något museum vi hade anlänt till, utan en helt vanlig mataffär. Så plocka ihop det ni ska ha nu så vi kan gå snart, typ... Nej, jag skojar bara, man får väl vara glad för att de vill ha mig med :) Men som vanligt har parets planering dragit ut lite på tiden så jag har väl lite tid över om man säger så. Därför tänkte jag plåga den som kan tänkas vara intresserad, med inlägg från tidigare tider! Ohmygod! :D

Tess för 3 år sedan
"Jag har kommit på en smart sak om varför jag kanske fick anorexi. En människa strävar efter trygghet och om man inte får det på ett naturligt sätt kanske man får söka så kallad falsk trygghet, i mitt fall, anorexispöket. Det känns precis som hur jag föreställer mig att det är att ha sålt sin själ till djävulen. Jag önskar att det inte var så här med allting! Till exempel önskar jag att pappa inte var som han är. För jag älskar ju honom egentligen. Men han älskar nog inte mig. Han frågar ibland om inte mamma är hemma. Precis som att han vill bli av med mig :(
Det känns som att allt jag skriver om nu för tiden är pappa, precis som att det var allt och everything. Jag menar, jag skriver så mycket om vad som händer att det inte blir plats för att skriva vad jag känner och hur jag mår. Jag tittade tillbaka och såg att för några månader sedan handlade allt om mat. Det gör det egentligen fortfarande, det är bara det att problemet med pappa och mitt icke-sociala liv förvärrar det andra också. Men maten är fortfarande jobbig. Jag antar att jag är rädd för att bli frisk. Jag ÄR RÄDD för att bli frisk. Gunilla frågar jämt om det inte är NÅGOT som är bättre och jag svarar "nej tyvärr" varje gång. Jag behöver inte ens tänka efter, jag vet att det är så. Varje gång jag ska väga mig hoppas jag att hon ska säga att jag måste öka något för då betyder det att jag inte har gått upp i vikt. Ännu hellre att jag ska ha gått ner i vikt. Och ändå är jag ju trots allt hemma för att gå upp i vikt. Och för att jag ska kunna börja skolan, börja LEVA! Men jag är feg, nej... inte FEG, RÄDD! Jag skulle behöva vara modigare. Eller så kämpar jag inte tillräckligt mycket. Det känns konstigt eftersom jag tycker att jag inte gör annat än kämpar. VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR är jag så rädd?? Rädd för att förändra. Afraid to change. 00.50, borde sova men jag sover ju typ halva dygnet ändå... Det är ju bara en grej. Jag är liksom trött och matt jämt och ständigt. Jag går upp 8 och äter frukost, sen går jag och lägger mig igen och sover till typ 12. Sen gör jag typ ingenting på hela dagen, och sen sover jag vid 24 igen... Och så fort jag gör något, säg att jag t ex bara har varit hos Gunilla ett par timmar, så känner jag mig helt matt i kroppen och somnar nästan, i alla fall känns det som att jag skulle kunna göra det, på vägen hem. Så till och med jag fattar ju att jag inte klarar av skolan eller LIVET (som jag inte har) så här. Vad är det med mig egentligen?? Vad vill jag?? HUR ORKAR JAG & HUR SKA JAG ORKA FORTSÄTTA?????"

Tess för 2 år sedan
"Usch, jag orkar inte. Orkar inte skriva, orkar i princip ingenting. Jag vet inte vad jag vill, bara att jag inte vill vara här. Är så trött på att vara med sjuka människor hela tiden. Man blir ju bara mer deprimerad av att höra hur lite folk har vägt, hur magra de är. Då får man bara ångest över att man är så mycket fetare än dem. Alla andra har svårt att gå upp i vikt, jag kollar aldrig min vikt men jag förstår att den rusar upp. Jag ser, jag känner och alla andra ser. Jag är så misslyckad.
Gunilla kommer på fredag. Bra, tror jag i alla fall. Och så ska jag vara hemma fredag-lördag. Och på söndag träffa Sara.
Och så måste jag köpa inneskor. Har så ont i fötterna."

Ojojoj, jaa, tankar från en anorektisk verklighet. Helt bakvänt, men då är det så rätt så det finns inte. Men, men, lämna det bakomflutna före dig, hehe :P

Puuuuuuuuuss! <3