tessilibus

"Jag drömmer om frihet, jag drömmer om kärlek
Jag drömmer om svek och jag drömmer om att hata
Jag känner mig stum och jag kan inte prata
Innerst inne finns mitt onda minne och mitt stora sinne
orden man vräker utan att vara säker
På grund utav såren som aldrig läker
på grund utav åren man aldrig gick säker
Jag skulle vilja leva utan problem
jag skulle vilja ställa mig själv på en grym jävla scen
Och jag skulle vilja slå igenom med feta succén
kunna försörja mig själv och stå på egna ben
2002 till 2003, med musiken har vi visat vad vi kan ge
det ni vill se! Mycket som har hänt, men var ska jag börja?
Mycket som har spänt, vad ska jag sörja?
men också mycket som har vänt hela min själ
den har känts, nu är det dags att höja
och nu är det dags att plöja och
nu är det dags att hela världen ska få röja!"

Jag har drömt otroligt mycket på sista tiden. Eller antagligen har jag väl inte drömt mer, bara mer skruvade drömmar som man kommer ihåg.
  Dröm 1: Det skulle vara stambyte(!!) i min lägenhet och jag var tvungen att flytta till helvetets Vagnhärad. Antingen skulle jag bo i min mammas gamla, deprimerande, minnesväckande lägenhet. Det eller av någon underlig anledning min faster och farbrors enorma hus! Alldeles svettig vaknade jag upp från denna sjuka dröm och när jag berättade om den för Annelie skrattade hon och sa att det måste vara många vuxenpoäng för den drömmen alltså. Snarare pensionärpoäng, kontrade jag, men försvarade mig med att jag av sannolika skäl hade fått den här stambytes-grejen från min mormor, som just har gått igenom det. Men puh, att det bara var en dröm!
  Dröm 2: Tiden var kommen och det var dags att hämta hem Gino. När jag kom in i huset såg jag direkt att han och hans syskon tillsammans med mamman låg inte alls långt ifrån dörren. Men uppfödaren sa att "kom med här, jag tror de har lagt sig i källaren." Ja, jag såg ju att de var där, men jag sa inget och följde snällt med henne ner för trappan. "Jaa, här har vi dem. Där är Gino" sa hon och pekade med hela handen. Det var bara det att katterna som låg där var 4 fullvuxna, svarta bondkatter. Absolut inget emot dem, men jag ville ju såklart ha min Gino. Och det kändes ju inte helt rätt, med tanke på att han är en vit Helig Birma. Jaja, men sen vaknade jag i alla fall, innan jag var tvungen att konfrontera henne och påpeka att det faktiskt var fel katt.
  Dröm 3: Denna dröm var en aning diffus, för jag vet egentligen inte alls hur den hänger ihop. Det började i alla fall med ett sådant "personligt meddelande" på msn, där jag hade skrivit något i stil med att "Jaa, jag var i Kristianstad idag, det borde både ha hörts och synts, så det kan ni inte ha missat". Hahaha, sen hade jag min staus inställd till "Visa som offline" och ändå fick jag ganska snart ett meddelande av Jenny. Hon var i alla fall jättearg och besviken på mig och undrade hur jag kunde göra så här. Jag fattade ingenting men hon sa "ja, du kan väl åtminstone säga förlåt." Absolut kunde jag göra det, men jag visste inte vad jag skulle be om ursäkt för. Ja, sen vaknade jag och jag undrar fortfarande vad den här drömmen kan ha tänkas vilja säga mig. Kanske en mardröm om att budskapet ännu en gång har gått mig förbi, och att jag inte förstår någonting som helt enkelt är glasklart för alla andra. Det var nog en mardröm från "Miss Aspie"...
  Dröm 4: Mamma ringde och berättade överlycklig att hon hade vunnit 1 miljon på Triss. Jag var såklart jätteavundsjuk och tror inte att jag pratade med henne på ett bra tag efter det. Men det kanske kan vara en "cliffhanger" till en tidigare dröm, då mor min fick tillbaka 50 000 på deklarationen. Det blev nog lite för mycket av det goda. Ja, HAHAHA!!

  Annars har jag väl inte gjort något utmärkande idag. Jag vaknade redan 04.30 imorse av att jag mådde otroligt illa, gick upp och tog ett glas vatten och en Ipren och tänkte att "jag tänker i alla fall inte spy, det har jag ingen som helst lust med. Dessutom har jag inget att spy upp." Ja, så jag gick och la mig igen, under så många som tre täcken och befarade att jag höll på att bli sjuk. Men som tur var så har jag klarat mig. Men det är ju inte särskilt underligt att grannen undrade om jag var hemma och var sjuk då jag i morgonrock och rufsigt hår, satt i fönstret och rökte, när klockan började närma sig 12-snåret. "Har du just gått upp? Ja, det är ju snart lunchdax!", hurtig som få. "Jaa, jag ska nog gå och klä på mig nu... Men du får ha det så bra så hörs vi! Hejdå!", hoppade ner, stängde fönstret illa kvickt och tänkte att "jag är nog den mest populära i hela bostadsområdet vid det här laget"... NOOOT! 
  Och sen har jag... barabambambambaaaa... köpt en BOK! Ja, ni läste rätt. EN BOK! Herregud, när hände det senast liksom? Jaa, nu ska vi såklart inte ta ut något i förskott, för att tillägga kan ju vara att jag inte har börjat läsa den än. Men jag smider planer för att göra det. Snart... Jag ska bara... Haha, ja, så det var väl det jag kom hem med från affären idag. Den, en påse godis och en Pepsi Max. Jag som har lite som en hobby att försöka samla vuxenpoäng. Det där var nog ett rejält bakslag. Den dagen jag kommer hem med ett Aftonblad och en purjolök uppstickandes ur kassen, då säger jag till. Men det lär ju aldrig hända. För att kompensera detta har jag istället tvättat och städat ugnen. Jojomen. Men inte städat. Jag kom så långt som att ta fram dammsugaren i alla fall, men fortsättning på den historien följer imorgon...

Tess 5 maj 2006
"Imorgon åker jag hem. Det är både positivt och negativt. Det kommer bli som när jag kom hem från sjukhuset förra gången, det kommer bli ensamt, tyst och dött. Sen så kommer jag sakna *******. Vi har blivit bra vänner faktiskt och det känns som att jag har känt henne längre än vad jag har gjort. Men vi kommer antagligen fortsätta att hålla kontakten. JAG MÅSTE KÄMPA! Åh, Gud, det är så många som kämpar här och har det så himla jobbigt så jag får dåligt samvete för att jag klagar. Tänk om de har det värre. Då är det lite jobbigt att se andra i samma situation. De kämpar på bättre än jag och många av dem kanske mår sämre än mig. Eller så är det bara mitt skal. Jag är så glad utåt sett. Sen har jag kommit på att fast jag är typ blyg annars så känns det som att jag är den som pratar mest här. Weirdo :S Så även om det är jobbigt här så tror jag ändå att jag har lärt mig något. När jag kommer hem ska jag KÄMPA! Tyvärr har jag väl både sagt och skrivit det 1000 gånger utan resultat men jag måste verkligen, det är bara det att det tar emot så mycket. Det tar emot att äta mer men samtidigt känns det inte bra att jag inte hinner äta upp eftersom de har så jävla bråttom hela tiden! Varför känns det obehagligt på något sätt att åka hem?"

Pusshaj!<3