-Att avsluta det gamla och påbörja något nytt-
"I smiled enough
I flirted enough
I posed enough
Got freaky enough
Took pictures enough
Conversated enough
I sipped enough
I got enough
I drank enough
I danced enough
I partied enough
I sweated enough
I stuttered enough
I flossed enough
I snapped enough
Two step enough"
Denna gången har jag hunnit bo här i Kristianstad i dryga halvåret. Och jag, som hela tiden har trott att detta var rätt plats för mig, börjar REDAN tröttna. Det är riktigt illa det här, att vi redan nu funderar på att flytta, när vi har haft våran lägenhet i knappt fyra månader. För blir det så att vi får chansen så flyttar vi ju. Och sen då, ska det bära av igen då, efter sisådär ett halvår? Ja, herregud, jag måste sluta vara så fruktansvärt velig innan det enda riktigt vettiga alternativet för mig kommer vara ett tält. Mycket lättare att flytta på liksom. Fast pojkvännen min vill inte bo i ett tält, sa han. Så det var ju lite synd, haha. Men, herrejösses om det skulle bli en flytt till, är det ju knappt att man skulle våga berätta det för någon, detta börjar minst sagt bli lite pinsamt. Hur många vändor har det blivit nu egentligen? Hm... Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Ja, blir det ett Upp till är det väl sjätte flytten va? Men jag kan väl säga till mitt försvar att cirkus hälften av dem har varit ofrivilliga. Haha. Det känns inte ett dugg bättre. Nej. Men kanske var det så att jag kände att jag inte riktigt hade hunnit avsluta saker här i Kristianstad, att jag behövde mer tid, att jag inte tyckte att jag var klar med den här staden? Kanske har jag fått den tid jag behövde för att kunna gå vidare? Kanske var det allt som krävdes?
-Januari 2008-
Det var det gamla. Det nya har jag tvekat fram och tillbaka om hur och när man ska offentliggöra det. Men det känns som att eftersom halva Kristianstad, av olika anledningar som dessvärre inte är jag, redan vet om det, så kan ju resten åtminstone få veta det från mig först i alla fall. I slutet av juli någongång kommer vi få tillökning i familjen av en liten filur som ligger och gottar sig i min mage. Han eller hon som har gjort att jag har lyckats sluta röka (Stort Grattis Till Mig Själv :D), som har gjort att min senaste tid har varit kantad av ständigt illamående (som äntligen börjar ge sig), som har gjort att jag har varit sjukt trött och alldeles för ofta har gett mig en känsla av att vilja slänga ut sambon genom fönstret, trots att han inte alls har gjort sig förtjänt av det och som har fått mig att smälla i garderobsdörrar på grund av det faktumet att vissa kläder inte alls samtycker med hur magen, höfterna och resten av kroppen utvecklar sig. Men trots det är min mage den bästa i hela världen, kärleken sprudlar därinne och det lilla livet är så otroligt välkommet, när han eller hon än behagar sig komma ut. Det har varit så svårt att veta när man ska berätta det, eftersom jag har varit så otroligt rädd att det ska hända något. Men nu är vi i 12:e veckan och då ska risken för missfall minska betydligt, så lugnet kommer mer och mer. Men orolig, det kommer jag nog aldrig sluta vara, det är väl ett släktdrag efter min egen mamma, som verkligen är en riktig "hönsmamma". Men, jag får trots allt försöka lägga band på mig, för det jag känner, känner även barnet. Oroar jag mig, kommer även den lille göra det - och det är ju ganska onödigt.
Slutligen DETTA:
I vecka 12 är barnet stort som mammas lillfinger, i medeltal 5,8 cm från hjässa till stjärt - utsträckt ungefär 9 cm
långt och väger runt 40 gram.
Nu finns grunden lagd till alla kroppens organ och en period av kraftig tillväxt tar sin början. Ögonlocken börjar växa samman med varandra. Halsen blir längre och rakare och hakan ligger inte längre an mot bröstet. Barnet kan vrida på huvudet. Han eller hon öppnar och stänger munnen, suger in fostervatten och sväljer.
Pusspusspåer!<3
I flirted enough
I posed enough
Got freaky enough
Took pictures enough
Conversated enough
I sipped enough
I got enough
I drank enough
I danced enough
I partied enough
I sweated enough
I stuttered enough
I flossed enough
I snapped enough
Two step enough"
Denna gången har jag hunnit bo här i Kristianstad i dryga halvåret. Och jag, som hela tiden har trott att detta var rätt plats för mig, börjar REDAN tröttna. Det är riktigt illa det här, att vi redan nu funderar på att flytta, när vi har haft våran lägenhet i knappt fyra månader. För blir det så att vi får chansen så flyttar vi ju. Och sen då, ska det bära av igen då, efter sisådär ett halvår? Ja, herregud, jag måste sluta vara så fruktansvärt velig innan det enda riktigt vettiga alternativet för mig kommer vara ett tält. Mycket lättare att flytta på liksom. Fast pojkvännen min vill inte bo i ett tält, sa han. Så det var ju lite synd, haha. Men, herrejösses om det skulle bli en flytt till, är det ju knappt att man skulle våga berätta det för någon, detta börjar minst sagt bli lite pinsamt. Hur många vändor har det blivit nu egentligen? Hm... Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Ja, blir det ett Upp till är det väl sjätte flytten va? Men jag kan väl säga till mitt försvar att cirkus hälften av dem har varit ofrivilliga. Haha. Det känns inte ett dugg bättre. Nej. Men kanske var det så att jag kände att jag inte riktigt hade hunnit avsluta saker här i Kristianstad, att jag behövde mer tid, att jag inte tyckte att jag var klar med den här staden? Kanske har jag fått den tid jag behövde för att kunna gå vidare? Kanske var det allt som krävdes?
-Januari 2008-
Det var det gamla. Det nya har jag tvekat fram och tillbaka om hur och när man ska offentliggöra det. Men det känns som att eftersom halva Kristianstad, av olika anledningar som dessvärre inte är jag, redan vet om det, så kan ju resten åtminstone få veta det från mig först i alla fall. I slutet av juli någongång kommer vi få tillökning i familjen av en liten filur som ligger och gottar sig i min mage. Han eller hon som har gjort att jag har lyckats sluta röka (Stort Grattis Till Mig Själv :D), som har gjort att min senaste tid har varit kantad av ständigt illamående (som äntligen börjar ge sig), som har gjort att jag har varit sjukt trött och alldeles för ofta har gett mig en känsla av att vilja slänga ut sambon genom fönstret, trots att han inte alls har gjort sig förtjänt av det och som har fått mig att smälla i garderobsdörrar på grund av det faktumet att vissa kläder inte alls samtycker med hur magen, höfterna och resten av kroppen utvecklar sig. Men trots det är min mage den bästa i hela världen, kärleken sprudlar därinne och det lilla livet är så otroligt välkommet, när han eller hon än behagar sig komma ut. Det har varit så svårt att veta när man ska berätta det, eftersom jag har varit så otroligt rädd att det ska hända något. Men nu är vi i 12:e veckan och då ska risken för missfall minska betydligt, så lugnet kommer mer och mer. Men orolig, det kommer jag nog aldrig sluta vara, det är väl ett släktdrag efter min egen mamma, som verkligen är en riktig "hönsmamma". Men, jag får trots allt försöka lägga band på mig, för det jag känner, känner även barnet. Oroar jag mig, kommer även den lille göra det - och det är ju ganska onödigt.
Slutligen DETTA:
I vecka 12 är barnet stort som mammas lillfinger, i medeltal 5,8 cm från hjässa till stjärt - utsträckt ungefär 9 cm
långt och väger runt 40 gram.
Nu finns grunden lagd till alla kroppens organ och en period av kraftig tillväxt tar sin början. Ögonlocken börjar växa samman med varandra. Halsen blir längre och rakare och hakan ligger inte längre an mot bröstet. Barnet kan vrida på huvudet. Han eller hon öppnar och stänger munnen, suger in fostervatten och sväljer.
Pusspusspåer!<3
Kommentarer
Trackback
