tessilibus

Jisses, jag har inte skrivit på cirkus en vecka. En HEL vecka! Ojojoj... Ja, jag är fortfarande kvar i Skåneland och blir av vissa omständigheter kvar här tills på onsdag-torsdag någonting.
  Joråsåatte, nu har man ju fyllt 20 också och nog har det blivit så att man har kört fjortis-stilen lite och hängt på systemet var och varannan dag. Men jag erkänner det i alla fall, så kanske vi kan kvitta det då? Jag skulle faktiskt ut i kväll också egentligen men jag bangade. Är helt "sleden" (sliten på skånska :P), har i princip sovit hela dagen och kände att det var en bättre idé att stanna hemma idag. Det får ju vara måtta på allting liksom. Någon gräns måste man ju ändå ha...typ...
  Så just ikväll har jag ingenting speciellt alls för mig och tänkte därför fördriva tiden med att blogga lite för ovanlighetens skull. Och av den anledningen att jag inte känner för att gå in på något djupare och vara seriösare än seriös så väljer jag istället att berätta om kvällen lördagen den 9 maj, alltså kvällen som ägde rum för en vecka sedan.
  Dagen började faktiskt riktigt bra, vaknade upp tillsammans med mina söta vänner Sandra och Sofie, var inte bakfull, jag menar, kan det bli bättre?  Nej. Jodå, sedan begav vi oss till Lund för att pusha på David när han, ambitiös som få, hade bestämt sig för att springa Lundamilen. Stong kille alltså :P Det var bara det att meningen var att vi tre skulle stå vid mållinjen när han kom dit men som vanligt så spelade ju lokalsinnet oss alla ett spratt och vi anlände väl till platsen en sisådär 20 minuter för sent. Jaja, bara för att efter detta bege oss hem till Davids polare Bernt. Tess som då inte hade druckit på ett bra tag, blev ju såklart måttligt packad på alldeles för kort tid. Och det fick man höra också när Sandra sa: "Klockan är sju, du är redan full och ALLA märker det!" Och jag som tyckte att det var läge att förvissa mig om att jag trots allt inte var pinsam, fick mig en knäpp på nosen när jag blev upplyst om att jag dessvärre var det. "Och det är ju det sista man vill vara"  har jag i efterhand fått höra att jag hade sagt. Jaja, kvällen flöt på i godan ro ända tills det kom fram att husets herre Bernt, självfallet kände en Kristina Güttler i Vagnhärad, som jag har för mig var lärare på min gamla skola. Dessutom var han otroligt lik min pappas kompis Birger, men honom kände han som tur var inte. Och alla som någon gång har festat med mig, kan omöjligt ha gått miste om att jag har en oerhörd förmåga att upprepa allting gång på gång på gång, ända tills jag hittar något annat mantra jag kan dra. Och Sandra som ju känner mig så pass väl visste precis hur det här kunde sluta och sa då att "Asså det här kommer förstöra hela kvällen..." (Gumman min<3) Så jag fick ju den briljanta idén att jag skulle gå undan en liten stund och försöka släppa det här och gå vidare liksom. Och Sandra har aldrig handen långt ifrån kameran så detta hamnade till och med på plåten:



Ja, så det kan se ut. Jisses, vad man har skrattat åt det här, för säga vad man vill, men är det inte Tess i ett nötskal så säg? Jodå, men sen gick det ett tag i alla fall, det vankades grillning och socialt umgänge och Tess drack inte mer just då i alla fall. Och ändå var det inte slut på galenskaperna, tro aldrig det. På något underligt vis hamnade jag senare i Bernts "arbetsrum", gick igenom alla titlarna på böckerna i bokhyllan och drog till sist ut en som jag tyckte föll mig i smaken, för att sedan sätta sig ner och börja med högläsning. På en fest. Alla minglar, jag kör högläsning istället, ja herregud. Det är verkligen som Amer sa "Jaa, Tess är en special person..." Joråsåatte. Boken jag valde handlade i alla fall om begravning. Och mycket snart kom jag till det kapitlet som jag tyckte jag kände starkast för. "Begravning av foster... Enligt Konsumentverket 1948:73§..." Tydligen var jag i ett psykos-liknande tillstånd och hur mycket folk än petade på mig så gav jag inte vika, jag försökte bara överrösta det övriga folket. Sandra som tyckte att det var lite smått obehagligt att jag hade valt just den boken, frågade självklart varför jag läste den? "Jo, för det är intressant - Begravning av foster..." Jaja, det gick väl en 20-30 minuter innan jag tyckte att jag hade fått den information jag behövde, ställde tillbaka boken där den hörde hemma och gick ut till de andra som att ingenting speciellt hade hänt. Jodå, sen tyckte sällskapet att det var dags att börja tänka på refrängen, vi tackade för oss och åkte hem igen, lyckligt ovetandes om att ännu mer kaos stod på lur. Huset mina vänner bor i hade fått i uppdrag att ta hand om en skadad fågel, en Råka. Problemet var bara att det var ingen som kände till att Tulip skulle ha mat varje timme och tyckte ju att det var helt okej att vi var borta en hel dag, han klarar sig liksom. Men inte. Och för mig som har så jävla nära mellan skratt och tårar när jag har blivit lite överförfriskad, var ju det här verkligen ingen bra situation. Sandra går in på toa och hör genom dörren hur jag sitter där med Tulip, pratar för mig själv och alla är helt överlyckliga för ingen har någonsin kunnat ta upp honom förut, jag kunde det och han har blivit tam, tänkte vi. Plötsligt vänder lyckan och alla hör ett gällt "Uuuääääää! Han är dööööööd!" Men det var bara jag som reagerade på det sättet för ingen hade för tillfället förmågan att se allvaret i situationen så det blev bara att alla skrattade. Och jag skitförbannad på Sandra och skriker åt henne att "Faaaan! Hans liv är lika mycket värt som ditt!" Ja, och sen ligger jag där i fosterställning, i hallen och en havmeter ifrån mig ligger en svart, livlös fågel. Så fruktansvärt hemskt och brutalt men hela situationen är bara så tragi-komisk. Det hela slutade i alla fall med att Tulip blev begravd i en Nike-skokartong som Sandra först, mitt i det ögonblicket som skulle vara fint, råkade tappa. Och att spaden som grävde hålet som "dödgrävare-David" grävde stötte på en stor stenbumling resulterade i att man lite löst fick hjälpa till med foten för att få ner kartongen i hålet, förvånar väl ingen? För vad förvånar en egentligen, när det redan känns som att man har upplevt alla de mest kaotiska situationerna? "Hoppas inte Securitas kommer nu bara, när vi står och gräver en grav" var Sandras kommentar på det. Så jävla klockren.
  Ja, det var en helt otrolig dag. Men jag gick redan från början in på det och sa till de andra att "det kommer bli kaos, jag lovar. Det blir det alltid". "Meh! Gå inte in med den inställningen..." Men man vet alltid hur det slutar. Och även fast hela situationerna ofta är så otroligt tragiska, kan man ändå inte låta bli att skratta åt det i efterhand. För så många kaoskvällar vi tjejer har varit med om, det är värt att jämföras med hur många droppar det kan tänkas finnas i Atlanten. Ganska nära är det i alla fall.
  Mycket annat har hänt också, men jag känner att det kanske räcker för idag. Vi tar resten någon annan gång. Men bara för att jag vill och kan så avslutar jag med ett par bilder från födelsedagen min, bilder på mig och min underbara Sandra. Jag älskar dig vännen, och du vet det! <3