-Att avsluta det gamla och påbörja något nytt-
"I smiled enough
I flirted enough
I posed enough
Got freaky enough
Took pictures enough
Conversated enough
I sipped enough
I got enough
I drank enough
I danced enough
I partied enough
I sweated enough
I stuttered enough
I flossed enough
I snapped enough
Two step enough"
Denna gången har jag hunnit bo här i Kristianstad i dryga halvåret. Och jag, som hela tiden har trott att detta var rätt plats för mig, börjar REDAN tröttna. Det är riktigt illa det här, att vi redan nu funderar på att flytta, när vi har haft våran lägenhet i knappt fyra månader. För blir det så att vi får chansen så flyttar vi ju. Och sen då, ska det bära av igen då, efter sisådär ett halvår? Ja, herregud, jag måste sluta vara så fruktansvärt velig innan det enda riktigt vettiga alternativet för mig kommer vara ett tält. Mycket lättare att flytta på liksom. Fast pojkvännen min vill inte bo i ett tält, sa han. Så det var ju lite synd, haha. Men, herrejösses om det skulle bli en flytt till, är det ju knappt att man skulle våga berätta det för någon, detta börjar minst sagt bli lite pinsamt. Hur många vändor har det blivit nu egentligen? Hm... Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Ja, blir det ett Upp till är det väl sjätte flytten va? Men jag kan väl säga till mitt försvar att cirkus hälften av dem har varit ofrivilliga. Haha. Det känns inte ett dugg bättre. Nej. Men kanske var det så att jag kände att jag inte riktigt hade hunnit avsluta saker här i Kristianstad, att jag behövde mer tid, att jag inte tyckte att jag var klar med den här staden? Kanske har jag fått den tid jag behövde för att kunna gå vidare? Kanske var det allt som krävdes?
-Januari 2008-
Det var det gamla. Det nya har jag tvekat fram och tillbaka om hur och när man ska offentliggöra det. Men det känns som att eftersom halva Kristianstad, av olika anledningar som dessvärre inte är jag, redan vet om det, så kan ju resten åtminstone få veta det från mig först i alla fall. I slutet av juli någongång kommer vi få tillökning i familjen av en liten filur som ligger och gottar sig i min mage. Han eller hon som har gjort att jag har lyckats sluta röka (Stort Grattis Till Mig Själv :D), som har gjort att min senaste tid har varit kantad av ständigt illamående (som äntligen börjar ge sig), som har gjort att jag har varit sjukt trött och alldeles för ofta har gett mig en känsla av att vilja slänga ut sambon genom fönstret, trots att han inte alls har gjort sig förtjänt av det och som har fått mig att smälla i garderobsdörrar på grund av det faktumet att vissa kläder inte alls samtycker med hur magen, höfterna och resten av kroppen utvecklar sig. Men trots det är min mage den bästa i hela världen, kärleken sprudlar därinne och det lilla livet är så otroligt välkommet, när han eller hon än behagar sig komma ut. Det har varit så svårt att veta när man ska berätta det, eftersom jag har varit så otroligt rädd att det ska hända något. Men nu är vi i 12:e veckan och då ska risken för missfall minska betydligt, så lugnet kommer mer och mer. Men orolig, det kommer jag nog aldrig sluta vara, det är väl ett släktdrag efter min egen mamma, som verkligen är en riktig "hönsmamma". Men, jag får trots allt försöka lägga band på mig, för det jag känner, känner även barnet. Oroar jag mig, kommer även den lille göra det - och det är ju ganska onödigt.
Slutligen DETTA:
I vecka 12 är barnet stort som mammas lillfinger, i medeltal 5,8 cm från hjässa till stjärt - utsträckt ungefär 9 cm
långt och väger runt 40 gram.
Nu finns grunden lagd till alla kroppens organ och en period av kraftig tillväxt tar sin början. Ögonlocken börjar växa samman med varandra. Halsen blir längre och rakare och hakan ligger inte längre an mot bröstet. Barnet kan vrida på huvudet. Han eller hon öppnar och stänger munnen, suger in fostervatten och sväljer.
Pusspusspåer!<3
I flirted enough
I posed enough
Got freaky enough
Took pictures enough
Conversated enough
I sipped enough
I got enough
I drank enough
I danced enough
I partied enough
I sweated enough
I stuttered enough
I flossed enough
I snapped enough
Two step enough"
Denna gången har jag hunnit bo här i Kristianstad i dryga halvåret. Och jag, som hela tiden har trott att detta var rätt plats för mig, börjar REDAN tröttna. Det är riktigt illa det här, att vi redan nu funderar på att flytta, när vi har haft våran lägenhet i knappt fyra månader. För blir det så att vi får chansen så flyttar vi ju. Och sen då, ska det bära av igen då, efter sisådär ett halvår? Ja, herregud, jag måste sluta vara så fruktansvärt velig innan det enda riktigt vettiga alternativet för mig kommer vara ett tält. Mycket lättare att flytta på liksom. Fast pojkvännen min vill inte bo i ett tält, sa han. Så det var ju lite synd, haha. Men, herrejösses om det skulle bli en flytt till, är det ju knappt att man skulle våga berätta det för någon, detta börjar minst sagt bli lite pinsamt. Hur många vändor har det blivit nu egentligen? Hm... Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Ja, blir det ett Upp till är det väl sjätte flytten va? Men jag kan väl säga till mitt försvar att cirkus hälften av dem har varit ofrivilliga. Haha. Det känns inte ett dugg bättre. Nej. Men kanske var det så att jag kände att jag inte riktigt hade hunnit avsluta saker här i Kristianstad, att jag behövde mer tid, att jag inte tyckte att jag var klar med den här staden? Kanske har jag fått den tid jag behövde för att kunna gå vidare? Kanske var det allt som krävdes?
-Januari 2008-
Det var det gamla. Det nya har jag tvekat fram och tillbaka om hur och när man ska offentliggöra det. Men det känns som att eftersom halva Kristianstad, av olika anledningar som dessvärre inte är jag, redan vet om det, så kan ju resten åtminstone få veta det från mig först i alla fall. I slutet av juli någongång kommer vi få tillökning i familjen av en liten filur som ligger och gottar sig i min mage. Han eller hon som har gjort att jag har lyckats sluta röka (Stort Grattis Till Mig Själv :D), som har gjort att min senaste tid har varit kantad av ständigt illamående (som äntligen börjar ge sig), som har gjort att jag har varit sjukt trött och alldeles för ofta har gett mig en känsla av att vilja slänga ut sambon genom fönstret, trots att han inte alls har gjort sig förtjänt av det och som har fått mig att smälla i garderobsdörrar på grund av det faktumet att vissa kläder inte alls samtycker med hur magen, höfterna och resten av kroppen utvecklar sig. Men trots det är min mage den bästa i hela världen, kärleken sprudlar därinne och det lilla livet är så otroligt välkommet, när han eller hon än behagar sig komma ut. Det har varit så svårt att veta när man ska berätta det, eftersom jag har varit så otroligt rädd att det ska hända något. Men nu är vi i 12:e veckan och då ska risken för missfall minska betydligt, så lugnet kommer mer och mer. Men orolig, det kommer jag nog aldrig sluta vara, det är väl ett släktdrag efter min egen mamma, som verkligen är en riktig "hönsmamma". Men, jag får trots allt försöka lägga band på mig, för det jag känner, känner även barnet. Oroar jag mig, kommer även den lille göra det - och det är ju ganska onödigt.
Slutligen DETTA:
I vecka 12 är barnet stort som mammas lillfinger, i medeltal 5,8 cm från hjässa till stjärt - utsträckt ungefär 9 cm
långt och väger runt 40 gram.
Nu finns grunden lagd till alla kroppens organ och en period av kraftig tillväxt tar sin början. Ögonlocken börjar växa samman med varandra. Halsen blir längre och rakare och hakan ligger inte längre an mot bröstet. Barnet kan vrida på huvudet. Han eller hon öppnar och stänger munnen, suger in fostervatten och sväljer.
Pusspusspåer!<3
Breathe...
"2 AM and I'm still awake, writing a song
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to"
Ja, så var det länge sedan igen. IGEN. Haha, jag tror fanimej att vartannat inlägg i alla mina dagböcker från de gångna åren börjar med något i stil med; "Nu var det länge sedan igen, jag måste verkligen skriva oftare." Och jag gör det, skriver oftare alltså, ett tag, för att sedan hamna i skrivtorka-stadiet igen som ibland kan pågå alltför länge. Och uppenbarligen känner jag mig själv så pass rätt att jag förstod att detta med bloggeriet säkerligen bara skulle vara en nyhetens-behag-sak. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu. Kanske, haha. För visst mår man bättre när man skriver? Även om man inte har något "speciellt" att skriva om.
Jag längtar till våren! Så fruktansvärt mycket. För ska det behöva vara så att man under vinterhalvåret ska behöva gå in i en smärre depression bara för att det är kallt och jävligt och man inte alls har samma valmöjligheter på sysselsättningar som under våren och sommaren? VARJE ÅR? Fatta hur mycket tid som kastas bort helt i onödan bara för att vädergudarna har bestämt sig för att det ska snöa. Jag förstod inte alls, när jag var liten, vad min pappa menade med att han tyckte att det skulle vara "sommar året om". Nu förstår jag honom fullt ut och är till och med tvungen att erkänna att han på den fronten är en mycket klok man. På den fronten. Men samtidigt, hade inte årstiderna funnits hade man ju med stor säkerhet inte uppskattat de varma månaderna på det sättet man gör. Så det kanske skulle kunna kvitta egentligen? Ja, jo, men just nu känns det motigt och tufft i alla fall.
(Men visst längtar man?)
För övrigt har pojken min och jag gått och förlovat oss, herregud. Och så har det hänt en annan sak också. Meeen, det kan jag inte berätta för er än. Men fan, säger man så, fattar ni ju vad det är. Jaja, jag får väl bara hoppas på att ingen läser min blogg då, haha.
Hur det än är så är jag aldrig, aldrig någonsin nöjd. Och det stör mig. Som jag skrev tidigare en gång, att "även om man tycker att en viss period känns totalt hopplös och meningslöst, kommer det alldeles säkert komma en tid då man blickar tillbaka på den svunna tiden och i alla fall saknar en liten bit av den." Men det är ju svårt att ta vara på det när man är mitt uppe i det, och nästan lika svårt att sakna det när man inte längre har det kvar. Varför är det så? Jag trivdes inte i Trosa, jag ville aldrig dit och jag ville alltid därifrån. Dit kom jag dessvärre, men likaså kom jag därifrån också. Och nu vill jag tillbaka. Eller, att jag vill tillbaka är väl lite överdrivet kanske, men jag saknar vissa delar av tillvaron där, det var ändå min första riktigt egna lägenhet och jag byggde upp mitt liv i den alldeles själv, till någonting, som i alla fall var värt att fortsätta leva för. Även om min målsättning för dagen då, precis som många andra gånger, bara var att överleva. För jag kände mig ensam, en av de värsta känslorna som finns, men jag var inte själv. Jag hade Annelie (Massa, massa kärlek till dig, min älskade gumma!<3) Och det var hon som fick mig att stå ut samtidigt som det mestadels är henne jag längtar tillbaka till.
-Sommar 2007-
I alla fall. Jag kommer ihåg när vi hade Beck-maraton, när vi gjorde hemlagad pizza, när vi åkte och träffade Gino för första gången, kom helt fel ända till Nynäshamn, och lyssnade på "Oh, I've been driving on this road too long...". När vi satt på varsitt håll och hade sanslösa msn-konversationer och lyssnade på "Bilskoleläraren" med Carl-Gustaf-Lindstedt och skrattade så vi kiknade fastän ingen annan fattade vad poängen var. Det var underbart och jag saknar dig alldeles otroligt mycket! <3 Kanske man får lov att flytta upp snart igen då, det är ett jäkla flängande hit och dit och jag känner att man inom snarart MÅSTE bestämma sig vilken plats man vill bo på. Men det är ju som en annan nära vän till mig sa; "Det var ju hit vi ville och nu är vi här." Jaa, nu är vi verkligen här. Och varför duger aldrig just HÄR? "Aldrig nöjd, aldrig nöjd..."
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to"
Ja, så var det länge sedan igen. IGEN. Haha, jag tror fanimej att vartannat inlägg i alla mina dagböcker från de gångna åren börjar med något i stil med; "Nu var det länge sedan igen, jag måste verkligen skriva oftare." Och jag gör det, skriver oftare alltså, ett tag, för att sedan hamna i skrivtorka-stadiet igen som ibland kan pågå alltför länge. Och uppenbarligen känner jag mig själv så pass rätt att jag förstod att detta med bloggeriet säkerligen bara skulle vara en nyhetens-behag-sak. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu. Kanske, haha. För visst mår man bättre när man skriver? Även om man inte har något "speciellt" att skriva om.
Jag längtar till våren! Så fruktansvärt mycket. För ska det behöva vara så att man under vinterhalvåret ska behöva gå in i en smärre depression bara för att det är kallt och jävligt och man inte alls har samma valmöjligheter på sysselsättningar som under våren och sommaren? VARJE ÅR? Fatta hur mycket tid som kastas bort helt i onödan bara för att vädergudarna har bestämt sig för att det ska snöa. Jag förstod inte alls, när jag var liten, vad min pappa menade med att han tyckte att det skulle vara "sommar året om". Nu förstår jag honom fullt ut och är till och med tvungen att erkänna att han på den fronten är en mycket klok man. På den fronten. Men samtidigt, hade inte årstiderna funnits hade man ju med stor säkerhet inte uppskattat de varma månaderna på det sättet man gör. Så det kanske skulle kunna kvitta egentligen? Ja, jo, men just nu känns det motigt och tufft i alla fall.
(Men visst längtar man?)
För övrigt har pojken min och jag gått och förlovat oss, herregud. Och så har det hänt en annan sak också. Meeen, det kan jag inte berätta för er än. Men fan, säger man så, fattar ni ju vad det är. Jaja, jag får väl bara hoppas på att ingen läser min blogg då, haha.
Hur det än är så är jag aldrig, aldrig någonsin nöjd. Och det stör mig. Som jag skrev tidigare en gång, att "även om man tycker att en viss period känns totalt hopplös och meningslöst, kommer det alldeles säkert komma en tid då man blickar tillbaka på den svunna tiden och i alla fall saknar en liten bit av den." Men det är ju svårt att ta vara på det när man är mitt uppe i det, och nästan lika svårt att sakna det när man inte längre har det kvar. Varför är det så? Jag trivdes inte i Trosa, jag ville aldrig dit och jag ville alltid därifrån. Dit kom jag dessvärre, men likaså kom jag därifrån också. Och nu vill jag tillbaka. Eller, att jag vill tillbaka är väl lite överdrivet kanske, men jag saknar vissa delar av tillvaron där, det var ändå min första riktigt egna lägenhet och jag byggde upp mitt liv i den alldeles själv, till någonting, som i alla fall var värt att fortsätta leva för. Även om min målsättning för dagen då, precis som många andra gånger, bara var att överleva. För jag kände mig ensam, en av de värsta känslorna som finns, men jag var inte själv. Jag hade Annelie (Massa, massa kärlek till dig, min älskade gumma!<3) Och det var hon som fick mig att stå ut samtidigt som det mestadels är henne jag längtar tillbaka till.
-Sommar 2007-
I alla fall. Jag kommer ihåg när vi hade Beck-maraton, när vi gjorde hemlagad pizza, när vi åkte och träffade Gino för första gången, kom helt fel ända till Nynäshamn, och lyssnade på "Oh, I've been driving on this road too long...". När vi satt på varsitt håll och hade sanslösa msn-konversationer och lyssnade på "Bilskoleläraren" med Carl-Gustaf-Lindstedt och skrattade så vi kiknade fastän ingen annan fattade vad poängen var. Det var underbart och jag saknar dig alldeles otroligt mycket! <3 Kanske man får lov att flytta upp snart igen då, det är ett jäkla flängande hit och dit och jag känner att man inom snarart MÅSTE bestämma sig vilken plats man vill bo på. Men det är ju som en annan nära vän till mig sa; "Det var ju hit vi ville och nu är vi här." Jaa, nu är vi verkligen här. Och varför duger aldrig just HÄR? "Aldrig nöjd, aldrig nöjd..."
