See U at the club...
Jisses, jag har inte skrivit på cirkus en vecka. En HEL vecka! Ojojoj... Ja, jag är fortfarande kvar i Skåneland och blir av vissa omständigheter kvar här tills på onsdag-torsdag någonting.
Joråsåatte, nu har man ju fyllt 20 också och nog har det blivit så att man har kört fjortis-stilen lite och hängt på systemet var och varannan dag. Men jag erkänner det i alla fall, så kanske vi kan kvitta det då? Jag skulle faktiskt ut i kväll också egentligen men jag bangade. Är helt "sleden" (sliten på skånska :P), har i princip sovit hela dagen och kände att det var en bättre idé att stanna hemma idag. Det får ju vara måtta på allting liksom. Någon gräns måste man ju ändå ha...typ...
Så just ikväll har jag ingenting speciellt alls för mig och tänkte därför fördriva tiden med att blogga lite för ovanlighetens skull. Och av den anledningen att jag inte känner för att gå in på något djupare och vara seriösare än seriös så väljer jag istället att berätta om kvällen lördagen den 9 maj, alltså kvällen som ägde rum för en vecka sedan.
Dagen började faktiskt riktigt bra, vaknade upp tillsammans med mina söta vänner Sandra och Sofie, var inte bakfull, jag menar, kan det bli bättre? Nej. Jodå, sedan begav vi oss till Lund för att pusha på David när han, ambitiös som få, hade bestämt sig för att springa Lundamilen. Stong kille alltså :P Det var bara det att meningen var att vi tre skulle stå vid mållinjen när han kom dit men som vanligt så spelade ju lokalsinnet oss alla ett spratt och vi anlände väl till platsen en sisådär 20 minuter för sent. Jaja, bara för att efter detta bege oss hem till Davids polare Bernt. Tess som då inte hade druckit på ett bra tag, blev ju såklart måttligt packad på alldeles för kort tid. Och det fick man höra också när Sandra sa: "Klockan är sju, du är redan full och ALLA märker det!" Och jag som tyckte att det var läge att förvissa mig om att jag trots allt inte var pinsam, fick mig en knäpp på nosen när jag blev upplyst om att jag dessvärre var det. "Och det är ju det sista man vill vara" har jag i efterhand fått höra att jag hade sagt. Jaja, kvällen flöt på i godan ro ända tills det kom fram att husets herre Bernt, självfallet kände en Kristina Güttler i Vagnhärad, som jag har för mig var lärare på min gamla skola. Dessutom var han otroligt lik min pappas kompis Birger, men honom kände han som tur var inte. Och alla som någon gång har festat med mig, kan omöjligt ha gått miste om att jag har en oerhörd förmåga att upprepa allting gång på gång på gång, ända tills jag hittar något annat mantra jag kan dra. Och Sandra som ju känner mig så pass väl visste precis hur det här kunde sluta och sa då att "Asså det här kommer förstöra hela kvällen..." (Gumman min<3) Så jag fick ju den briljanta idén att jag skulle gå undan en liten stund och försöka släppa det här och gå vidare liksom. Och Sandra har aldrig handen långt ifrån kameran så detta hamnade till och med på plåten:
Ja, så det kan se ut. Jisses, vad man har skrattat åt det här, för säga vad man vill, men är det inte Tess i ett nötskal så säg? Jodå, men sen gick det ett tag i alla fall, det vankades grillning och socialt umgänge och Tess drack inte mer just då i alla fall. Och ändå var det inte slut på galenskaperna, tro aldrig det. På något underligt vis hamnade jag senare i Bernts "arbetsrum", gick igenom alla titlarna på böckerna i bokhyllan och drog till sist ut en som jag tyckte föll mig i smaken, för att sedan sätta sig ner och börja med högläsning. På en fest. Alla minglar, jag kör högläsning istället, ja herregud. Det är verkligen som Amer sa "Jaa, Tess är en special person..." Joråsåatte. Boken jag valde handlade i alla fall om begravning. Och mycket snart kom jag till det kapitlet som jag tyckte jag kände starkast för. "Begravning av foster... Enligt Konsumentverket 1948:73§..." Tydligen var jag i ett psykos-liknande tillstånd och hur mycket folk än petade på mig så gav jag inte vika, jag försökte bara överrösta det övriga folket. Sandra som tyckte att det var lite smått obehagligt att jag hade valt just den boken, frågade självklart varför jag läste den? "Jo, för det är intressant - Begravning av foster..." Jaja, det gick väl en 20-30 minuter innan jag tyckte att jag hade fått den information jag behövde, ställde tillbaka boken där den hörde hemma och gick ut till de andra som att ingenting speciellt hade hänt. Jodå, sen tyckte sällskapet att det var dags att börja tänka på refrängen, vi tackade för oss och åkte hem igen, lyckligt ovetandes om att ännu mer kaos stod på lur. Huset mina vänner bor i hade fått i uppdrag att ta hand om en skadad fågel, en Råka. Problemet var bara att det var ingen som kände till att Tulip skulle ha mat varje timme och tyckte ju att det var helt okej att vi var borta en hel dag, han klarar sig liksom. Men inte. Och för mig som har så jävla nära mellan skratt och tårar när jag har blivit lite överförfriskad, var ju det här verkligen ingen bra situation. Sandra går in på toa och hör genom dörren hur jag sitter där med Tulip, pratar för mig själv och alla är helt överlyckliga för ingen har någonsin kunnat ta upp honom förut, jag kunde det och han har blivit tam, tänkte vi. Plötsligt vänder lyckan och alla hör ett gällt "Uuuääääää! Han är dööööööd!" Men det var bara jag som reagerade på det sättet för ingen hade för tillfället förmågan att se allvaret i situationen så det blev bara att alla skrattade. Och jag skitförbannad på Sandra och skriker åt henne att "Faaaan! Hans liv är lika mycket värt som ditt!" Ja, och sen ligger jag där i fosterställning, i hallen och en havmeter ifrån mig ligger en svart, livlös fågel. Så fruktansvärt hemskt och brutalt men hela situationen är bara så tragi-komisk. Det hela slutade i alla fall med att Tulip blev begravd i en Nike-skokartong som Sandra först, mitt i det ögonblicket som skulle vara fint, råkade tappa. Och att spaden som grävde hålet som "dödgrävare-David" grävde stötte på en stor stenbumling resulterade i att man lite löst fick hjälpa till med foten för att få ner kartongen i hålet, förvånar väl ingen? För vad förvånar en egentligen, när det redan känns som att man har upplevt alla de mest kaotiska situationerna? "Hoppas inte Securitas kommer nu bara, när vi står och gräver en grav" var Sandras kommentar på det. Så jävla klockren.
Ja, det var en helt otrolig dag. Men jag gick redan från början in på det och sa till de andra att "det kommer bli kaos, jag lovar. Det blir det alltid". "Meh! Gå inte in med den inställningen..." Men man vet alltid hur det slutar. Och även fast hela situationerna ofta är så otroligt tragiska, kan man ändå inte låta bli att skratta åt det i efterhand. För så många kaoskvällar vi tjejer har varit med om, det är värt att jämföras med hur många droppar det kan tänkas finnas i Atlanten. Ganska nära är det i alla fall.
Mycket annat har hänt också, men jag känner att det kanske räcker för idag. Vi tar resten någon annan gång. Men bara för att jag vill och kan så avslutar jag med ett par bilder från födelsedagen min, bilder på mig och min underbara Sandra. Jag älskar dig vännen, och du vet det! <3
Pusshaj! <3
Vi drar till Malmö, vi drar till Malmö, nanana...
Sen är min mobil helt störd också. Någon mer som har haft problem med Tele2/Comviq idag? Frustrerande är det. Och man märker verkligen hur beroende man är av mobilen, hur "handikappad" man känner sig utan den. Annelie och jag gick ju fan om varandra på stan i drygt två timmar, då ingen fick tag på någon och därför heller inte visste var den andra var, haha. Men det löste sig och det var väl för väl det :)
Sen måste jag kolla upp en sak också. Herregud ja. Jisses liksom :S
Pusshaj<3
Svordomsvisan
Jaa, jag vet inte alls vad jag ska skriva idag. Har bara färgat håret, städat lyan och... inte mycket mer... Så jag bidrar med en bit av en underbar diskussion med Annelie-söta. Det här tipset var nog ett av de bästa jag någonsin fått, haha. Så; läs och LÄR!
tessilibus.blogg.se säger:hehe, ja men jag menar det haha, annars kan jag ta med Gino sen så kanske han kan klösa i ordentligt Nåt vettigt ska man ju ha honom till haha Förresten, du fick till det där med knas-bokstäverna?
Annelie säger:
Ja du får göra det : )
Annelie säger:
Jo jag svor en lång lång ramsa. Sen så gick jag och la mig och när jag vaknade så var det fixat
Annelie säger:
MAGI
tessilibus.blogg.se säger:hahahahaha, kan du inte lära mig hur man gör det vill oxå kunna trolla, avundsjuuuuuuk
Annelie säger:
Ja absolut. Först blir du riktigt riktigt sur över att det inte funkar. Sen skyller du lite på att du inte kan nått om teknik. Sen blir det datorns fel var på du vräker ur dig vartenda fult ord du kan gärna mer än en gång. Sen går du och lägger dig. ge det 6 timmar och sim salla bim
Annelie säger:
Men anslöja det inte till förmånga
Pusshaj!<3
Drömmar
"Jag drömmer om frihet, jag drömmer om kärlek
Jag drömmer om svek och jag drömmer om att hata
Jag känner mig stum och jag kan inte prata
Innerst inne finns mitt onda minne och mitt stora sinne
orden man vräker utan att vara säker
På grund utav såren som aldrig läker
på grund utav åren man aldrig gick säker
Jag skulle vilja leva utan problem
jag skulle vilja ställa mig själv på en grym jävla scen
Och jag skulle vilja slå igenom med feta succén
kunna försörja mig själv och stå på egna ben
2002 till 2003, med musiken har vi visat vad vi kan ge
det ni vill se! Mycket som har hänt, men var ska jag börja?
Mycket som har spänt, vad ska jag sörja?
men också mycket som har vänt hela min själ
den har känts, nu är det dags att höja
och nu är det dags att plöja och
nu är det dags att hela världen ska få röja!"
Jag har drömt otroligt mycket på sista tiden. Eller antagligen har jag väl inte drömt mer, bara mer skruvade drömmar som man kommer ihåg.
Dröm 1: Det skulle vara stambyte(!!) i min lägenhet och jag var tvungen att flytta till helvetets Vagnhärad. Antingen skulle jag bo i min mammas gamla, deprimerande, minnesväckande lägenhet. Det eller av någon underlig anledning min faster och farbrors enorma hus! Alldeles svettig vaknade jag upp från denna sjuka dröm och när jag berättade om den för Annelie skrattade hon och sa att det måste vara många vuxenpoäng för den drömmen alltså. Snarare pensionärpoäng, kontrade jag, men försvarade mig med att jag av sannolika skäl hade fått den här stambytes-grejen från min mormor, som just har gått igenom det. Men puh, att det bara var en dröm!
Dröm 2: Tiden var kommen och det var dags att hämta hem Gino. När jag kom in i huset såg jag direkt att han och hans syskon tillsammans med mamman låg inte alls långt ifrån dörren. Men uppfödaren sa att "kom med här, jag tror de har lagt sig i källaren." Ja, jag såg ju att de var där, men jag sa inget och följde snällt med henne ner för trappan. "Jaa, här har vi dem. Där är Gino" sa hon och pekade med hela handen. Det var bara det att katterna som låg där var 4 fullvuxna, svarta bondkatter. Absolut inget emot dem, men jag ville ju såklart ha min Gino. Och det kändes ju inte helt rätt, med tanke på att han är en vit Helig Birma. Jaja, men sen vaknade jag i alla fall, innan jag var tvungen att konfrontera henne och påpeka att det faktiskt var fel katt.
Dröm 3: Denna dröm var en aning diffus, för jag vet egentligen inte alls hur den hänger ihop. Det började i alla fall med ett sådant "personligt meddelande" på msn, där jag hade skrivit något i stil med att "Jaa, jag var i Kristianstad idag, det borde både ha hörts och synts, så det kan ni inte ha missat". Hahaha, sen hade jag min staus inställd till "Visa som offline" och ändå fick jag ganska snart ett meddelande av Jenny. Hon var i alla fall jättearg och besviken på mig och undrade hur jag kunde göra så här. Jag fattade ingenting men hon sa "ja, du kan väl åtminstone säga förlåt." Absolut kunde jag göra det, men jag visste inte vad jag skulle be om ursäkt för. Ja, sen vaknade jag och jag undrar fortfarande vad den här drömmen kan ha tänkas vilja säga mig. Kanske en mardröm om att budskapet ännu en gång har gått mig förbi, och att jag inte förstår någonting som helt enkelt är glasklart för alla andra. Det var nog en mardröm från "Miss Aspie"...
Dröm 4: Mamma ringde och berättade överlycklig att hon hade vunnit 1 miljon på Triss. Jag var såklart jätteavundsjuk och tror inte att jag pratade med henne på ett bra tag efter det. Men det kanske kan vara en "cliffhanger" till en tidigare dröm, då mor min fick tillbaka 50 000 på deklarationen. Det blev nog lite för mycket av det goda. Ja, HAHAHA!!
Annars har jag väl inte gjort något utmärkande idag. Jag vaknade redan 04.30 imorse av att jag mådde otroligt illa, gick upp och tog ett glas vatten och en Ipren och tänkte att "jag tänker i alla fall inte spy, det har jag ingen som helst lust med. Dessutom har jag inget att spy upp." Ja, så jag gick och la mig igen, under så många som tre täcken och befarade att jag höll på att bli sjuk. Men som tur var så har jag klarat mig. Men det är ju inte särskilt underligt att grannen undrade om jag var hemma och var sjuk då jag i morgonrock och rufsigt hår, satt i fönstret och rökte, när klockan började närma sig 12-snåret. "Har du just gått upp? Ja, det är ju snart lunchdax!", hurtig som få. "Jaa, jag ska nog gå och klä på mig nu... Men du får ha det så bra så hörs vi! Hejdå!", hoppade ner, stängde fönstret illa kvickt och tänkte att "jag är nog den mest populära i hela bostadsområdet vid det här laget"... NOOOT!
Och sen har jag... barabambambambaaaa... köpt en BOK! Ja, ni läste rätt. EN BOK! Herregud, när hände det senast liksom? Jaa, nu ska vi såklart inte ta ut något i förskott, för att tillägga kan ju vara att jag inte har börjat läsa den än. Men jag smider planer för att göra det. Snart... Jag ska bara... Haha, ja, så det var väl det jag kom hem med från affären idag. Den, en påse godis och en Pepsi Max. Jag som har lite som en hobby att försöka samla vuxenpoäng. Det där var nog ett rejält bakslag. Den dagen jag kommer hem med ett Aftonblad och en purjolök uppstickandes ur kassen, då säger jag till. Men det lär ju aldrig hända. För att kompensera detta har jag istället tvättat och städat ugnen. Jojomen. Men inte städat. Jag kom så långt som att ta fram dammsugaren i alla fall, men fortsättning på den historien följer imorgon...
Tess 5 maj 2006
"Imorgon åker jag hem. Det är både positivt och negativt. Det kommer bli som när jag kom hem från sjukhuset förra gången, det kommer bli ensamt, tyst och dött. Sen så kommer jag sakna *******. Vi har blivit bra vänner faktiskt och det känns som att jag har känt henne längre än vad jag har gjort. Men vi kommer antagligen fortsätta att hålla kontakten. JAG MÅSTE KÄMPA! Åh, Gud, det är så många som kämpar här och har det så himla jobbigt så jag får dåligt samvete för att jag klagar. Tänk om de har det värre. Då är det lite jobbigt att se andra i samma situation. De kämpar på bättre än jag och många av dem kanske mår sämre än mig. Eller så är det bara mitt skal. Jag är så glad utåt sett. Sen har jag kommit på att fast jag är typ blyg annars så känns det som att jag är den som pratar mest här. Weirdo :S Så även om det är jobbigt här så tror jag ändå att jag har lärt mig något. När jag kommer hem ska jag KÄMPA! Tyvärr har jag väl både sagt och skrivit det 1000 gånger utan resultat men jag måste verkligen, det är bara det att det tar emot så mycket. Det tar emot att äta mer men samtidigt känns det inte bra att jag inte hinner äta upp eftersom de har så jävla bråttom hela tiden! Varför känns det obehagligt på något sätt att åka hem?"
Pusshaj!<3
Din egen väg
Akta dig, imorgon är en ny dag
Öppna dina ögon och se en ny värld
Fortsätt att vandra, bered dig på en ny färd"
Praktik har det varit idag. Det är inte annat än att man känner sig lite överflödig, särskilt när man får den kommentaren att "jaha, och vad ska du lära dig här då? Att sitta eller? ahahaha!". Jaja, men ofta är det väl så med praktikanter - det är svårt att hitta något att göra, men samtidigt lika svårt för arbetsgivaren att klura ut nya arbetsuppgifter en gång i kvarten. Så det får man ju ha förståelse för. Men man kommer upp på morgonen i alla fall, herregud ja.
Jaa, och sen har ju farsgubben varit här också. Jag hade föreställt mig det värsta och målat upp en bild av hur helvetet skulle bryta ut, dels med tanke på den milda rökdoft som kommer in genom fönstret men också för att jag har diverse kattartiklar utspridda över hela lägenheten. Och pappa har väl aldrig direkt varit den som har uppmuntrat mig till att adoptera en kisse. Allvarligt talat har han aldrig uppmuntrat mig till någonting som jag vill, nej, han har alltid ifrågasatt och haft invändningar på mina val och beslut. Men ack, så förgäves. Jag går min egen väg och kommer fortsätta göra det.
Men i alla fall, det något lustiga i det här scenariot var att pappa förvånansvärt HELT hade ändrat inställning till det här. Nu var det repliker som "jaa, men det är väl kul om ni åker på utställning då, jag har hört talas om att de har det i Nyköping också" och "jaa, men då får du skaffa en transportbur" och på frågan om han kände för att bidra med Ginos försäkring, till min födelsedag, fick jag svaret "jaa, men kolla upp vilken försäkring som är bäst och skicka räkningen till mig sen..." Alltså, WHAAAAT!? Förlåt, men jag är utom ord. Antingen har han väl slagit i huvudet eller så har han ätit för många pepparkakor. Ja, någonting konstigt är det. Men, det är ju som det är, jag känner igen mönstret. Steg1: Han tycker precis tvärtemot vad jag tycker och visar det verkligen. Steg2: Han ringer till mor min och försöker diskutera hur hopplös jag är, men får till sin stora besvikelse inget medhåll. Steg3: Det går diverse veckor, månader osv. innan han antingen totalt har ändrat inställning eller låtsas som att frågan aldrig ens har kommit på tal. Jag accepterar egentligen inte att han gör så här, men jag orkar helt enkelt inte bråka om det. Han har alltid varit sådan och kommer tyvärr alltid vara det, hur många gånger jag än markerar att det absolut inte är okej. Ja, det får vara. Så länge han inte stoppar mig. Men det kan han inte.
Och vissst ja. Jag måste ju kolla upp det där med elen. Vilket avtal man ska ha. Rörligt eller fast 1, 2 eller 3 år? Har svindyra räkningar fastän jag egentligen inte förbrukar så mycket. Hur många vuxenpoäng ger det här tro? ;)
Pusshaj!<3
Världen är sig lik
Tess 3 maj 2006
"Jag måste kämpa mera! Annars kanske jag inte får komma ut härifrån. Jag kan inte klara av att äta allt det de sätter fram och om man inte gör det är det ND som gäller. Det här är ju en provvecka och jag ska hem på lördag men den där jävla ****** eller vad faan han nu heter och en annan sköterska (kan hon heta ****? nej ***** var det) sa typ att: "Aa, men om du inte äter kanske det blir ändring och du får stanna här". Och vägrar jag ND så blir det sond. JAG MÅSTE KÄMPA MERA! Jag måste äta det jag får på tallriken om jag ska ha en chans att få åka på lördag. JAG MÅSTE. M o P kommer bli besvikna på mig. När jag kommer hem ska jag ta mina näringsdrycker och öka till 3/4 portioner enligt det som Gunilla säger. DET ska jag, men NU måste jag kämpa med all mat här så att jag slipper det här. Slipper sond om de nu skulle få för sig det..."
Blöö, deppdag, tråkdag, same shit different names so U name it. Jag tror ändock att maj månad kommer bli en relativt bra en- den börjar bara en aning segt. Det är så jävla konstigt med mig bara. Jag grips av hopplöskänslor typ var femte minut och varje gång försöker jag tänka på det jag trots allt har och vad jag har att se fram emot. Det brukar hjälpa ganska bra för det mesta. Men inte idag. Idag har ingenting funkat. Ska nog gå och lägga mig och hoppas att dagen imorgon blir en bättre dag.
Pusshaj!<3
Heartache on the dancefloor
Tess 2 maj 2006
"Åt helvete med allting! Jag är i Stockholm nu. På typ Wollmar Yxkullsgatan tror jag. Jag vet allvarligt talat inte vad jag hade väntat mig. Det blir aldrig bra... Jag vill bli frisk, jag älskar att äta, bara inte så mycket som de vill. De säger halva portioner. Helvete att det är halva portioner heller! På lunchen var det stekt eller bakad potatis och kyckling. ½ kyckling okej då men 3 potatisar tror jag INTE är ½. Hur många äter 6 potatisar?? Helvete heller! Det blir mycket helvete, det är bara för att det är så det är. Om man inte äter upp ska man dricka en näringsdryck, en sån där mjölkig, äcklig jävel! Drack det på Nyköpings sjukhus när jag var där och det var så jävla äckligt! Det var samtidigt som jag hade något med magen och spydde och så också, så det kan jag inte dricka. De sitter där och trugar i typ 1 timme, skitjobbigt för mig, men säkert för dem också. Jag "kommer undan" men jag undrar hur det hade varit om jag hade varit här "på riktigt"??? Nu är jag ju bara här på prov. Men vad FAAN gör jag här? Jag vill bli frisk, VILL JAG DET? Tänk efter! Jo, men det vill jag nog, men det beror väl på vad det innebär. Måste man verkligen äta så himla mycket? Jag vill ha de ND som jag tar hemma med de bah: "Nee, men nu är du inte hemma, då måste man anpassa sig". Mamma och pappa kommer bli besvikna när jag inte klarar det här. Jag vill inte det! De blir arga och ledsna. Det är bara SKIT med mig! Alla andra här klarar att äta så där mycket utan att bli tjocka men inte jag, inte Håkan och Birgittas dotter, hon är så hopplös så hon klarar det INTE. Nej. Det finns en tjej som heter ****** här och hon är
Usch, jag vet inte vad jag vill, vill med mitt liv. Jag vill inte vara här, men var vill jag vara då? När jag är hemma vill jag inte vara där, på ICA ville jag inte vara och inte på dagis heller. ******** heter en tjej och hon har varit här sedan september så vad klagar jag för?
De flesta sitter nog och kollar på en "psykologisk thriller" i "vardagsrummet". Jag sitter i en fönstersmyg, lyssnar på Hilary och skriver dagbok. Dagboken och musiken är nog det som får mig att överleva.
Jag delar rum med en tjej som heter ****. Hon är typ 19, snart 20 år. Jag vet inte, det är inte så många som pratar med mig (känns det igen?) men OK, det är ju bara första dagen."
Nä, om man skulle försöka dra sig mot sänghalmen kanske? Annelie söta kommer ju imorgon och då gäller det att ha varit uppe i så pass i god tid att det värsta morgonhumöret ska ha hunnit lagt sig.
Pusshaj!<3
