tessilibus

Varför vill man alltid ge ett sken av att allting är så jävla bra hela tiden? Jag vill att folk ska tro att jag har det toppen, att jag klarar mig finemang. Jag försöker intala mig att jag faktiskt är vuxen nu. Men jag känner mig inte vuxen, jag känner mig fortfarande som ett litet barn som egentligen inte skulle vilja något hellre än att krypa upp i mammas trygga, varma famn och bara bli tröstad. Och snart ska jag själv bli mamma. Kan det vara så att barnet i en alltid kommer finnas kvar? Att man kanske aldrig blir riktigt vuxen? För vad är vuxen egentligen? Att man klarar sig själv? Jag klarar mig själv, det har jag gjort länge nu, men kanske är det bara så att man inte alltid vill klara sig själv, att man vill bli omhändertagen någon gång? Jag är fortfarande ett barn. Sorry.

Jag saknar Erik. Min älskling. Han är aldrig hemma längre. Den här gången har han varit borta i... ja, nu är det 29 timmar. Vi får se hur många det blir totalt. Jag saknar hur det var. Jag saknar hur VI var och känner mig bara så otillräcklig, det måste ju finnas en anledning till VARFÖR han inte är hemma. VARFÖR är du inte här med mig? VARFÖR är du inte här med OSS?

"Like the way we were before
And I wanna know if we can go
Back to the days when we was close
Cuz sometimes I think I'm solo
Think you don't want me no more
And I gotta get up off this seesaw
We're like an elevator"

Nä, orkar inte skriva mer nu. Ska nog gå och poppa mig lite popcorn och förlora mig i One Tree Hill- världen istället för denna. För just idag känns den mycket, mycket bättre.

Shoo! <3