Breathe...
"2 AM and I'm still awake, writing a song
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to"
Ja, så var det länge sedan igen. IGEN. Haha, jag tror fanimej att vartannat inlägg i alla mina dagböcker från de gångna åren börjar med något i stil med; "Nu var det länge sedan igen, jag måste verkligen skriva oftare." Och jag gör det, skriver oftare alltså, ett tag, för att sedan hamna i skrivtorka-stadiet igen som ibland kan pågå alltför länge. Och uppenbarligen känner jag mig själv så pass rätt att jag förstod att detta med bloggeriet säkerligen bara skulle vara en nyhetens-behag-sak. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu. Kanske, haha. För visst mår man bättre när man skriver? Även om man inte har något "speciellt" att skriva om.
Jag längtar till våren! Så fruktansvärt mycket. För ska det behöva vara så att man under vinterhalvåret ska behöva gå in i en smärre depression bara för att det är kallt och jävligt och man inte alls har samma valmöjligheter på sysselsättningar som under våren och sommaren? VARJE ÅR? Fatta hur mycket tid som kastas bort helt i onödan bara för att vädergudarna har bestämt sig för att det ska snöa. Jag förstod inte alls, när jag var liten, vad min pappa menade med att han tyckte att det skulle vara "sommar året om". Nu förstår jag honom fullt ut och är till och med tvungen att erkänna att han på den fronten är en mycket klok man. På den fronten. Men samtidigt, hade inte årstiderna funnits hade man ju med stor säkerhet inte uppskattat de varma månaderna på det sättet man gör. Så det kanske skulle kunna kvitta egentligen? Ja, jo, men just nu känns det motigt och tufft i alla fall.
(Men visst längtar man?)
För övrigt har pojken min och jag gått och förlovat oss, herregud. Och så har det hänt en annan sak också. Meeen, det kan jag inte berätta för er än. Men fan, säger man så, fattar ni ju vad det är. Jaja, jag får väl bara hoppas på att ingen läser min blogg då, haha.
Hur det än är så är jag aldrig, aldrig någonsin nöjd. Och det stör mig. Som jag skrev tidigare en gång, att "även om man tycker att en viss period känns totalt hopplös och meningslöst, kommer det alldeles säkert komma en tid då man blickar tillbaka på den svunna tiden och i alla fall saknar en liten bit av den." Men det är ju svårt att ta vara på det när man är mitt uppe i det, och nästan lika svårt att sakna det när man inte längre har det kvar. Varför är det så? Jag trivdes inte i Trosa, jag ville aldrig dit och jag ville alltid därifrån. Dit kom jag dessvärre, men likaså kom jag därifrån också. Och nu vill jag tillbaka. Eller, att jag vill tillbaka är väl lite överdrivet kanske, men jag saknar vissa delar av tillvaron där, det var ändå min första riktigt egna lägenhet och jag byggde upp mitt liv i den alldeles själv, till någonting, som i alla fall var värt att fortsätta leva för. Även om min målsättning för dagen då, precis som många andra gånger, bara var att överleva. För jag kände mig ensam, en av de värsta känslorna som finns, men jag var inte själv. Jag hade Annelie (Massa, massa kärlek till dig, min älskade gumma!<3) Och det var hon som fick mig att stå ut samtidigt som det mestadels är henne jag längtar tillbaka till.
-Sommar 2007-
I alla fall. Jag kommer ihåg när vi hade Beck-maraton, när vi gjorde hemlagad pizza, när vi åkte och träffade Gino för första gången, kom helt fel ända till Nynäshamn, och lyssnade på "Oh, I've been driving on this road too long...". När vi satt på varsitt håll och hade sanslösa msn-konversationer och lyssnade på "Bilskoleläraren" med Carl-Gustaf-Lindstedt och skrattade så vi kiknade fastän ingen annan fattade vad poängen var. Det var underbart och jag saknar dig alldeles otroligt mycket! <3 Kanske man får lov att flytta upp snart igen då, det är ett jäkla flängande hit och dit och jag känner att man inom snarart MÅSTE bestämma sig vilken plats man vill bo på. Men det är ju som en annan nära vän till mig sa; "Det var ju hit vi ville och nu är vi här." Jaa, nu är vi verkligen här. Och varför duger aldrig just HÄR? "Aldrig nöjd, aldrig nöjd..."
If I get it all down on paper, it's no longer inside of me,
Threatening the life it belongs to
And I feel like I'm naked in front of the crowd
Cause these words are my diary, screaming out loud
And I know that you'll use them, however you want to"
Ja, så var det länge sedan igen. IGEN. Haha, jag tror fanimej att vartannat inlägg i alla mina dagböcker från de gångna åren börjar med något i stil med; "Nu var det länge sedan igen, jag måste verkligen skriva oftare." Och jag gör det, skriver oftare alltså, ett tag, för att sedan hamna i skrivtorka-stadiet igen som ibland kan pågå alltför länge. Och uppenbarligen känner jag mig själv så pass rätt att jag förstod att detta med bloggeriet säkerligen bara skulle vara en nyhetens-behag-sak. Men förhoppningsvis ska det bli ändring på det nu. Kanske, haha. För visst mår man bättre när man skriver? Även om man inte har något "speciellt" att skriva om.
Jag längtar till våren! Så fruktansvärt mycket. För ska det behöva vara så att man under vinterhalvåret ska behöva gå in i en smärre depression bara för att det är kallt och jävligt och man inte alls har samma valmöjligheter på sysselsättningar som under våren och sommaren? VARJE ÅR? Fatta hur mycket tid som kastas bort helt i onödan bara för att vädergudarna har bestämt sig för att det ska snöa. Jag förstod inte alls, när jag var liten, vad min pappa menade med att han tyckte att det skulle vara "sommar året om". Nu förstår jag honom fullt ut och är till och med tvungen att erkänna att han på den fronten är en mycket klok man. På den fronten. Men samtidigt, hade inte årstiderna funnits hade man ju med stor säkerhet inte uppskattat de varma månaderna på det sättet man gör. Så det kanske skulle kunna kvitta egentligen? Ja, jo, men just nu känns det motigt och tufft i alla fall.
(Men visst längtar man?)
För övrigt har pojken min och jag gått och förlovat oss, herregud. Och så har det hänt en annan sak också. Meeen, det kan jag inte berätta för er än. Men fan, säger man så, fattar ni ju vad det är. Jaja, jag får väl bara hoppas på att ingen läser min blogg då, haha.
Hur det än är så är jag aldrig, aldrig någonsin nöjd. Och det stör mig. Som jag skrev tidigare en gång, att "även om man tycker att en viss period känns totalt hopplös och meningslöst, kommer det alldeles säkert komma en tid då man blickar tillbaka på den svunna tiden och i alla fall saknar en liten bit av den." Men det är ju svårt att ta vara på det när man är mitt uppe i det, och nästan lika svårt att sakna det när man inte längre har det kvar. Varför är det så? Jag trivdes inte i Trosa, jag ville aldrig dit och jag ville alltid därifrån. Dit kom jag dessvärre, men likaså kom jag därifrån också. Och nu vill jag tillbaka. Eller, att jag vill tillbaka är väl lite överdrivet kanske, men jag saknar vissa delar av tillvaron där, det var ändå min första riktigt egna lägenhet och jag byggde upp mitt liv i den alldeles själv, till någonting, som i alla fall var värt att fortsätta leva för. Även om min målsättning för dagen då, precis som många andra gånger, bara var att överleva. För jag kände mig ensam, en av de värsta känslorna som finns, men jag var inte själv. Jag hade Annelie (Massa, massa kärlek till dig, min älskade gumma!<3) Och det var hon som fick mig att stå ut samtidigt som det mestadels är henne jag längtar tillbaka till.
-Sommar 2007-
I alla fall. Jag kommer ihåg när vi hade Beck-maraton, när vi gjorde hemlagad pizza, när vi åkte och träffade Gino för första gången, kom helt fel ända till Nynäshamn, och lyssnade på "Oh, I've been driving on this road too long...". När vi satt på varsitt håll och hade sanslösa msn-konversationer och lyssnade på "Bilskoleläraren" med Carl-Gustaf-Lindstedt och skrattade så vi kiknade fastän ingen annan fattade vad poängen var. Det var underbart och jag saknar dig alldeles otroligt mycket! <3 Kanske man får lov att flytta upp snart igen då, det är ett jäkla flängande hit och dit och jag känner att man inom snarart MÅSTE bestämma sig vilken plats man vill bo på. Men det är ju som en annan nära vän till mig sa; "Det var ju hit vi ville och nu är vi här." Jaa, nu är vi verkligen här. Och varför duger aldrig just HÄR? "Aldrig nöjd, aldrig nöjd..."
Kommentarer
Postat av: Annelie
sitter precis och läser din blogg (kul med ett nytt inlägg;). Får tårar i ögonen, jag saknar dig så himla mycket!!! Va så underbart när man bara kunde sätta sig i bilen och träffa dig jämt! SAKNAR DIG! <3
Trackback
