Din egen väg
"Gå din egen väg, ta reda på vart du ska
Akta dig, imorgon är en ny dag
Öppna dina ögon och se en ny värld
Fortsätt att vandra, bered dig på en ny färd"
Praktik har det varit idag. Det är inte annat än att man känner sig lite överflödig, särskilt när man får den kommentaren att "jaha, och vad ska du lära dig här då? Att sitta eller? ahahaha!". Jaja, men ofta är det väl så med praktikanter - det är svårt att hitta något att göra, men samtidigt lika svårt för arbetsgivaren att klura ut nya arbetsuppgifter en gång i kvarten. Så det får man ju ha förståelse för. Men man kommer upp på morgonen i alla fall, herregud ja.
Jaa, och sen har ju farsgubben varit här också. Jag hade föreställt mig det värsta och målat upp en bild av hur helvetet skulle bryta ut, dels med tanke på den milda rökdoft som kommer in genom fönstret men också för att jag har diverse kattartiklar utspridda över hela lägenheten. Och pappa har väl aldrig direkt varit den som har uppmuntrat mig till att adoptera en kisse. Allvarligt talat har han aldrig uppmuntrat mig till någonting som jag vill, nej, han har alltid ifrågasatt och haft invändningar på mina val och beslut. Men ack, så förgäves. Jag går min egen väg och kommer fortsätta göra det.
Men i alla fall, det något lustiga i det här scenariot var att pappa förvånansvärt HELT hade ändrat inställning till det här. Nu var det repliker som "jaa, men det är väl kul om ni åker på utställning då, jag har hört talas om att de har det i Nyköping också" och "jaa, men då får du skaffa en transportbur" och på frågan om han kände för att bidra med Ginos försäkring, till min födelsedag, fick jag svaret "jaa, men kolla upp vilken försäkring som är bäst och skicka räkningen till mig sen..." Alltså, WHAAAAT!? Förlåt, men jag är utom ord. Antingen har han väl slagit i huvudet eller så har han ätit för många pepparkakor. Ja, någonting konstigt är det. Men, det är ju som det är, jag känner igen mönstret. Steg1: Han tycker precis tvärtemot vad jag tycker och visar det verkligen. Steg2: Han ringer till mor min och försöker diskutera hur hopplös jag är, men får till sin stora besvikelse inget medhåll. Steg3: Det går diverse veckor, månader osv. innan han antingen totalt har ändrat inställning eller låtsas som att frågan aldrig ens har kommit på tal. Jag accepterar egentligen inte att han gör så här, men jag orkar helt enkelt inte bråka om det. Han har alltid varit sådan och kommer tyvärr alltid vara det, hur många gånger jag än markerar att det absolut inte är okej. Ja, det får vara. Så länge han inte stoppar mig. Men det kan han inte.
Och vissst ja. Jag måste ju kolla upp det där med elen. Vilket avtal man ska ha. Rörligt eller fast 1, 2 eller 3 år? Har svindyra räkningar fastän jag egentligen inte förbrukar så mycket. Hur många vuxenpoäng ger det här tro? ;)
Pusshaj!<3
Akta dig, imorgon är en ny dag
Öppna dina ögon och se en ny värld
Fortsätt att vandra, bered dig på en ny färd"
Praktik har det varit idag. Det är inte annat än att man känner sig lite överflödig, särskilt när man får den kommentaren att "jaha, och vad ska du lära dig här då? Att sitta eller? ahahaha!". Jaja, men ofta är det väl så med praktikanter - det är svårt att hitta något att göra, men samtidigt lika svårt för arbetsgivaren att klura ut nya arbetsuppgifter en gång i kvarten. Så det får man ju ha förståelse för. Men man kommer upp på morgonen i alla fall, herregud ja.
Jaa, och sen har ju farsgubben varit här också. Jag hade föreställt mig det värsta och målat upp en bild av hur helvetet skulle bryta ut, dels med tanke på den milda rökdoft som kommer in genom fönstret men också för att jag har diverse kattartiklar utspridda över hela lägenheten. Och pappa har väl aldrig direkt varit den som har uppmuntrat mig till att adoptera en kisse. Allvarligt talat har han aldrig uppmuntrat mig till någonting som jag vill, nej, han har alltid ifrågasatt och haft invändningar på mina val och beslut. Men ack, så förgäves. Jag går min egen väg och kommer fortsätta göra det.
Men i alla fall, det något lustiga i det här scenariot var att pappa förvånansvärt HELT hade ändrat inställning till det här. Nu var det repliker som "jaa, men det är väl kul om ni åker på utställning då, jag har hört talas om att de har det i Nyköping också" och "jaa, men då får du skaffa en transportbur" och på frågan om han kände för att bidra med Ginos försäkring, till min födelsedag, fick jag svaret "jaa, men kolla upp vilken försäkring som är bäst och skicka räkningen till mig sen..." Alltså, WHAAAAT!? Förlåt, men jag är utom ord. Antingen har han väl slagit i huvudet eller så har han ätit för många pepparkakor. Ja, någonting konstigt är det. Men, det är ju som det är, jag känner igen mönstret. Steg1: Han tycker precis tvärtemot vad jag tycker och visar det verkligen. Steg2: Han ringer till mor min och försöker diskutera hur hopplös jag är, men får till sin stora besvikelse inget medhåll. Steg3: Det går diverse veckor, månader osv. innan han antingen totalt har ändrat inställning eller låtsas som att frågan aldrig ens har kommit på tal. Jag accepterar egentligen inte att han gör så här, men jag orkar helt enkelt inte bråka om det. Han har alltid varit sådan och kommer tyvärr alltid vara det, hur många gånger jag än markerar att det absolut inte är okej. Ja, det får vara. Så länge han inte stoppar mig. Men det kan han inte.
Och vissst ja. Jag måste ju kolla upp det där med elen. Vilket avtal man ska ha. Rörligt eller fast 1, 2 eller 3 år? Har svindyra räkningar fastän jag egentligen inte förbrukar så mycket. Hur många vuxenpoäng ger det här tro? ;)
Pusshaj!<3
Kommentarer
Trackback
