tessilibus

Jag förstår inte. Jag förstår inte varför du gör så här. Jag förstår inte vem du är. Alltid har du varit den här pappan. Den som alltid finns där men ändå inte gör det. Du har ditt eget sätt att vara på. Jag vet inte om du själv tycker att du visar din "kärlek" på rätt sätt. Du sårar mig, men jag tror inte att du förstår det. Jag tror inte att du förstår så mycket vad det gäller mig egentligen. Jag tror inte att du är van vid att jag säger ifrån numera och ger svar på tal istället för att bara vara tyst, hålla med, ta all skit och vara ledsen i min tysthet. Men det är dags att du vänjer dig. Jag är 20 år nu och tror tyvärr att du behöver mig mer är vad jag behöver dig, fastär det inte borde vara så. Jag behöver dig, du är min pappa, trots allt, men jag behöver inte den du är, jag behöver en pappa som är trygg i sig själv och inte tar ut hela sitt livs misstag på mig. För jag orkar inte. Och det vet du. Ändå ger du dig inte, fastän du borde förstå att du bara skjuter mig längre och längre ifrån dig. Jag vill inte vara taskig, jag vet att jag kan låta ganska kort och som att jag hugger på alla åtta, men det är så det måste bli. Jag kan inte bara hålla med och låta dig fortsätta styra över mitt liv. För det är för sent med det. Jag kommer klara det här, även fast du inte tror på mig. Jag ska visa dig, jag kommer klara det här. Jag kan ta mina beslut själv utan att du ska behöva ha åsikter och invändningar på det. Du sårar mig, du trycker ner mig och du gör mig mer och mer besviken för varje gång du bevisar att du i alla fall inte har ändrat inställning och kommit till insikt. Det är synd att det är så här, men tyvärr ligger bollen hos dig. Och hur det än är så ska du få SE att jag klarar av det här. Jag är stark. Starkare än du tror, och det kommer du förstå en dag. But now, it's up to you...

Tess<3