tessilibus

Ja, nej, inte med mig alltså, med mig knallar livet sin gilla gång precis som vanligt. Börjar nästan bli alldeles för vanligt men skitsamma, för det hör ju inte hit. Det som är illa är tillståndet med mormor min. Och det jag tycker är ännu värre är ju att hon verkligen inte kan ta hand om sin katt när hon inte ens kan ta hand om sig själv! Vi kom dit idag, mamma och jag och frågade då, helt naturligt liksom, var katten höll hus? "Jaa...joo, hon ligger här inne..." Då hade ju tantan såklart föst in katten i garderoben, ett sådant litet skåp, och stängt dörren om henne! Nej, det här håller inte... Men vad gör man med gamla människor som inte vill själv och än mindre vill att man hjälper dem? Jaa, jag vet inte. Stackars mamma också... Jaja, men det blir nog bra det här ska alla se! :)

Tess för 3 år sedan:
"Okej, så här är det va... Om man tänker efter så är männsikan ett flockdjur, eller hur?? Och det som gör en människas liv meningsfullt är kontakten med andra människor, familj, vänner och kärleken. Jag har ingen familj, inte en jävla kompis och kärlek- definitivt INTE! Alltså behöver man inte vara übersmart för att fatta att mitt liv är just meningslös och hopplöst. Jag vill inte leva längre. Men jag vågar inte dö heller så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Jag orkar inte kämpa mer för vad kämpar jag egentligen för?? Även om jag skulle bli frisk så är det hopplöst i alla fall, för jag som människa, som är ett FLOCKDJUR, är helt ENSAM!! Det är något fel på mig, folk kan bara titta på mig och sen vet de att de inte gillar mig. Varför ska jag leva? Man bara lider hela tiden i alla fall. När Gud (inte för att han finns) skapade mig (om det nu var den jäveln som gjorde det??) blev det något fel. Han skapade nog mig av de rester som han inte ville ge till andra männsikor, han var ju tvungen att göra av dem någonstans liksom. Så jag är helt misslyckad! Ingen tycker om mig och jag mår åt helvete så vad fan ska jag leva för? Allt jag gör är äter, väntar på att äta nästa gång. Väntar på bättre tider, som aldrig tycks infinna sig..."

Jaa, herregud, det är väl ingen pepp-text direkt, men jag kan ändå skratta åt den och förvånas än en gång på mitt ganska komiska sätt att beskriva saker fast allting är så nattsvart. "Jag vill inte leva men jag vågar inte dö heller så jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen..."  Haha, ja, men fundera på det du! :P
Jag misstänker att det finns folk därute som läser min blogg och undrar varför jag tvunget ska lägga ut inlägg från den tiden jag var... som jag var. Om det är för att folk ska tycka synd om mig eller vad det är frågan om liksom? Näej, grejen är den att jag har levt med det här så länge och känner att det är på tiden att försöka vända det negativa till något positivt. Det här är nog ett sätt att bearbeta det jag har gått igenom så att jag succesivt mer och mer, kan lägga det bakom mig. För fortfarande har det inte lämnat mig. Det visar sig inte, men nog är det där. Den, han, eller vem fan det nu är. Varje dag. Tyvärr. Men på ett sätt är jag ändå tacksam att jag har gått igenom det. Det är ett helvetes helvete, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men man blir starkare som person och utvecklas enormt.  Och viktigast av allt, hade det inte varit för all skit så hade jag aldrig träffat de männsikor som numera klassas som mina absolut bästa vänner! Jag älskar er allihopa! Och ni vet vilka ni är, jag hoppas ni känner det. Jag hoppas ni känner att ni aldrig kommer lämna mitt hjärta. <3

Pusspåer! <3