Från Skyttegravarna
Klockan är kvart halv ett på natten, och jag borde sova. Inte egentligen kanske, men med tanke på att jag var så förbannat trött när jag kom hem, borde jag ha somnat vid det här laget. Det är mycket man borde. Dock är det betydligt färre saker som man verkligen gör slag i...
"Livet är ett spel som ingen förstår..." är en mening i en av Block 44:as alla underbara texter. Och de har ju så skrämmande rätt. Ja, jag förstår då inte. Jag förstår mig på livet i ungefär samma utsträckning som varför jag alltid blir urknuffad i Fia-spel och varför jag alltid åker i fängelse på Monopol. Det är ju bara det att i sådana sammanhang tävlar man mot varandra i saker som bara är på "lek". I livet, eller i alla fall i mitt, känns det som att hela spelet går ut på att tävla med sig själv. Ja, jag vet inte... Men jag måste fan ta och vända det här nu, och det omgående liksom. Jag vet inte hur jag har hamnat här igen. Det syns inte. Det har bara just precis börjat. Och jag vet, att om jag väl börjar på riktigt, får en fix idé, så kan jag inte sluta. Det kommer väl antagligen alltid vara det som ligger närmast till hands om man känner så. Och jag som trodde att det was gone for good, men tji fick jag för det! Det är det som är så jävla skrämmande! Jag ska skaffa kissemisse ju och då gäller det att jag inte faller tillbaka igen. Man har ju ändå ett ansvar då. Det är bara det att ätstörningsmonstret finns där hela tiden och det jävligaste är att när han väl får greppet om mig, kommer han automatiskt omyndigförklara mig och helt ta över allting. Allt det där som det är meningen att jag ska styra själv!
Ja, det har jag också tänkt på. Jag har hört att man brukar säga till nyktra alkolister att steg 1 är att skaffa en växt och se om den överlever, att steg två är att skaffa ett djur och om man klarar det så kan man börja fundera på att skaffa sig en respektive. Jag tycker inte det stämmer alls. Det måste ju ändå vara bättre att skaffa sig en pojkvän eller så innan man skaffar ett djur. Jag menar, funkar det inte med killen så klarar han ju sig själv. En katt kan ju inte gärna börja söka sig till ett nytt boende, bara så där. Jaja, killfanskap har vi testat, nu är det dags för kissen. Och jag kommer klara det. Jag ska klara det. Fan, jag börjar visst bli nojjig, haha. Låter precis som att jag ska ha barn, och det är väl någonting ditåt i och för sig. Det är exakt samma ansvar och det klarar jag.
Annars har jag haft praktik både igår och idag. Skönt att komma upp ordentligt på morgonen och veta att man i alla fall har ett mål med just den dagen. Inte för att jag har fått göra så mycket än, men det kommer i takt med att man lär sig. Tyvärr bidrar ju den här insatsen till att Tess intar cirkus tio koppar kaffe om dagen, men det är väl smällen man får ta, haha.
Nähädu, nu måste jag släpa mig de oändligt långa metrarna till badrummet, borsta tänderna, ta på mig pyjamasen, bädda sängen (ja, varför göra det på morgonen när man kan göra det sekunden innan man lägger sig igen? ;) ) och krypa ner i sängen i fråga. Haha, höjden av trötthet har jag hört ska vara när man sitter på sängkanten och inte orkar lägga sig ner. Och det är väl någonstans där jag hamnar. Men kommer jag väl dit så lär jag inte röra mig ur fläcken på typ 12 timmar. Så, undrar ni var jag är så vet ni var ni har mig; i sängen på ***********40 i Trosa...
Pusshaj!<3
"Livet är ett spel som ingen förstår..." är en mening i en av Block 44:as alla underbara texter. Och de har ju så skrämmande rätt. Ja, jag förstår då inte. Jag förstår mig på livet i ungefär samma utsträckning som varför jag alltid blir urknuffad i Fia-spel och varför jag alltid åker i fängelse på Monopol. Det är ju bara det att i sådana sammanhang tävlar man mot varandra i saker som bara är på "lek". I livet, eller i alla fall i mitt, känns det som att hela spelet går ut på att tävla med sig själv. Ja, jag vet inte... Men jag måste fan ta och vända det här nu, och det omgående liksom. Jag vet inte hur jag har hamnat här igen. Det syns inte. Det har bara just precis börjat. Och jag vet, att om jag väl börjar på riktigt, får en fix idé, så kan jag inte sluta. Det kommer väl antagligen alltid vara det som ligger närmast till hands om man känner så. Och jag som trodde att det was gone for good, men tji fick jag för det! Det är det som är så jävla skrämmande! Jag ska skaffa kissemisse ju och då gäller det att jag inte faller tillbaka igen. Man har ju ändå ett ansvar då. Det är bara det att ätstörningsmonstret finns där hela tiden och det jävligaste är att när han väl får greppet om mig, kommer han automatiskt omyndigförklara mig och helt ta över allting. Allt det där som det är meningen att jag ska styra själv!
Ja, det har jag också tänkt på. Jag har hört att man brukar säga till nyktra alkolister att steg 1 är att skaffa en växt och se om den överlever, att steg två är att skaffa ett djur och om man klarar det så kan man börja fundera på att skaffa sig en respektive. Jag tycker inte det stämmer alls. Det måste ju ändå vara bättre att skaffa sig en pojkvän eller så innan man skaffar ett djur. Jag menar, funkar det inte med killen så klarar han ju sig själv. En katt kan ju inte gärna börja söka sig till ett nytt boende, bara så där. Jaja, killfanskap har vi testat, nu är det dags för kissen. Och jag kommer klara det. Jag ska klara det. Fan, jag börjar visst bli nojjig, haha. Låter precis som att jag ska ha barn, och det är väl någonting ditåt i och för sig. Det är exakt samma ansvar och det klarar jag.
Annars har jag haft praktik både igår och idag. Skönt att komma upp ordentligt på morgonen och veta att man i alla fall har ett mål med just den dagen. Inte för att jag har fått göra så mycket än, men det kommer i takt med att man lär sig. Tyvärr bidrar ju den här insatsen till att Tess intar cirkus tio koppar kaffe om dagen, men det är väl smällen man får ta, haha.
Nähädu, nu måste jag släpa mig de oändligt långa metrarna till badrummet, borsta tänderna, ta på mig pyjamasen, bädda sängen (ja, varför göra det på morgonen när man kan göra det sekunden innan man lägger sig igen? ;) ) och krypa ner i sängen i fråga. Haha, höjden av trötthet har jag hört ska vara när man sitter på sängkanten och inte orkar lägga sig ner. Och det är väl någonstans där jag hamnar. Men kommer jag väl dit så lär jag inte röra mig ur fläcken på typ 12 timmar. Så, undrar ni var jag är så vet ni var ni har mig; i sängen på ***********40 i Trosa...
Pusshaj!<3
Kommentarer
Trackback
