tessilibus

"Snurra flaskan
jag har aldrig
sanning eller konsekvens
vad vill du veta om mig?
fråga bara
jag berättar vad som helst

Jag ville inte va den ( jag ville inte va den.. )
jag ville inte va den som blev kvar
jag ville inte va den som blev kvar"

Veronica Maggio - 17 år

---

Tess för 3 år sedan
"Hur många gånger har jag inte börjat med att skriva att allt är skit eller jobbigt? Tänkte börja så nu också, men HALLÅ? Är det det jag vill, att behöva börja så?!!? Det är ju helt sjukt egentligen, men det är verkligen så det är. Det är så att jag bara blir större och större för varje dag som går, det är ångestframkallande. Att gå och kolla hur byxorna sitter, (de sitter hårdare för varje dag, snart får jag inte på mig någonting) och sätter handen/händerna runt armar och ben (vilket jag lovade att jag inte skulle göra, bröt det löftet) = ÅNGEST! Gunilla har ju sagt hela tiden att i takt med att jag går upp i vikt, kommer jag också att må bättre. Jo men tjenahejsan! Visst du! Jag har ju liksom gått upp hur mycket som helst, det är väl kläderna nog bevis på, och jag mår inte ett dugg bättre!!! :( Kanske är det så att jag inte mår bra förrän pappa antingen ändrar på sig (men det KAN HAN TYDLIGEN INTE!!) eller att vi kommer ifrån varandra. Sanningen är tyärr den att jag inte klarar av honom längre och hur ska jag då kunna klara av migsjälv?? Han hetsar och stressar mig att bli frisk. Skolan är såklart viktigast och han mår ju så dåligt själv att han inte orkar med mig,. Han säger att han kämpar hela tiden men att jag inte hjälper till med någonting (både med anorexin och hemma). Han säger att han inte har gjort NÅGONTING fel!! HA!! VISST!  Jag mår bara sämre fast jag blir fetare och fetare! Varför kunde inte NÅGONTING bli bra??? ÅNGEST DÖ!"

Tess för 2 år sedan
"Jag vet inte om det är medicinen som har verkat men på något sätt känner jag mig en ANING gladare. Jag vet inte varför, vad jag är glad för. Det är bara det att jag inte vill att någon annan ska tycka att jag är det, jag menar, jag mår ju fortfarande dåligt och jag vill inte att alla ska tro att allt är bra när det inte är det. Jag vill inte att folk ska sluta bry sig. Det är ju så det är, när jag var som sjukast och var tvungen att åka till Nyköping för kontroll varenda dag och när inte ens pappa ville släppa iväg mig till skolan för att jag var så dålig, DÅ brydde sig folk. Nu känns det som att folk slutar bry sig, för nu är jag så fet :(
  Aja, jag orkar inte vara här längre. Om jag måste vara här länge till kommer jag ju fan väga 200 kilo innan jag kommer ut. Känns som att det är dit jag är på väg. Jag skulle ju få besked den här veckan om hur och när och om jag ska få komma till Orana men (vänta ska du få höra) chefen i Nyköping som skulle fatta beslutet har tydligen blivit akut sjuk och ligger på sjukhus!! Det är ju verkligen jättesynd om honom men är det inte extremt dålig timing?? Alltså, det är som Tove säger, det låter verkligen som ett dåligt skämt. Hade det varit den första april, så okej, men NU?? NEJ!!
  På fredag ska jag träffa Erika :) Lördag-söndag blir hos pappa, måndag-tisdag blir hos mamma. Om det går igenom vill säga! Hoppas det, måste vara härifrån så mycket som möjligt nu känner jag. Snart kommer en massa nya också och det blir sannerligen inte roligt!!"

Tess idag
Ohja, jag kommer ihåg hur det var. Ett jävla helvete. Det var ju, tragiskt nog, det enda sättet att visa för omgivningen att man inte alls mådde bra, ett rop på hjälp liksom. För egentligen handlar det ju inte om vare sig mat, vikt eller kropp, allt bottnar ju i att man mår förjävligt och inte vet något annat sätt än att sluta äta för att folk ska uppmärksamma en och HJÄLPA en. För det är ju det man vill ha - hjälp. Och det var ju därför man var så otroligt rädd för viktuppgången/erna som ju blev det nödvändiga resultatet, behandling efter behandling. Inte det att, "aa, tyck synd om mig nu får jag mår verkligen dåligt alltså!" utan mer "hjälp mig! Jag orkar inte längre!" Tyvärr är det inte många som förstår det och därför vet jag inte hur många gånger jag har fått höra att jag bara "gömmer mig bakom min sjukdom". Men så är det inte. Å andra sidan så kan jag inte förvänta mig att de som inte har upplevt det själv ska förstå hur det är, för det är ju helt jävla omöjligt! Men, tips från coachen; Testa inte det här hemma! (eller någon annanstans heller för den delen...)

Pusshaj! <3